Göteborgsposten – 24 juli 1871, sida 2

svenska flaggan, då denna hissades a Kastellet. Från Utlandet. Vi ha förut efter ett telegram från London meddelat den i konstitutionelt hänseende betydelsefulla tilldragelse, som inträffat derstädes i afseende på frågan om upphäfvandet af rätten för officersplatsers köpande inom armån, i det regeringen, trotsande Öfverhusets förkastande af förslaget härom, beslutat likväl genomförandet i enlighet med Underhusets beslut. På grund af den vigt, saken härigenom erhållit, torde det vara nödigt att här närmare redogöra för Öfverhusets ställning och för hvad som föregått inom detta, innan besluten fattades. D. 10 d:s anmälte torychefen hertigen af Richmond inom Öfverhuset, att han, då det af regeringen framlagda forslaget till en armåreform kom under behandling, ville föreslå en resolution af följande innehåll: Öfverhuset kan icke gifva sitt bifall till lagens andra behandling, om regeringen icke först framlagt en fullständig och omfattande plan angående officerarnes utnämning, befordran och pensionering, linietruppernas förening med landets öfriga militära krafter och alla andra åtgärder, som erfordras för att genomföra en armåorganisation på solid basis. Detta meddelande mottogs med starkt bifall af husets majoritet. De talrikt närvarande lorderna af oppositionspartiet uttalade sitt ogillande af, att regeringen tillsvidare uppgifvit den del at sitt ursprungliga förslag, som berörde den egentliga armeorganisationen, för att med desto större kraft framtvinga antagandet af bestämmelsen om försäljning af officersfullmakterna. Redan då fanns dock en inflytelserik minoritet, hvaribland lord Derby, lord Stanhope, lord Longford och hertigen af Marlborough, hvilken förklarade sig icke vilja af detta skäl förkasta regeringens förslag. Efter en lång och häftig debatt, som varade ända till kl. 2 på natten, nekade, såsom bekant, Öfverhuset på hertigens af Richmond förslag med 155 röster emot 133 att öfvergå till lagförslagets andra behandling, d. v. s. att Öfverhuset, såsom förut nämnts, förkastade regeringens törslag. Detta beslut väckte stor misstämning såväl inom motsatta lägret i parlamentet, som inom det utanför stående stora flertalet af nationen. Denna misstämning ökades ytterligare genom den bittra och sarkastiska ton, i hvilken torypartiets mest begåfvade talare, den unge lord Salisbury vid sammanträdet d. 17:de angrep ej blott det framlagda lagförslaget, utan äfven hela ministeren och majoriteten inom Underhuset. Lord Salisbury stödde sig derpå, att nästan hela officerskåren inom armån var stämd för bibehållandet af det närvarande systemet och att det isynnerhet erbjöd den väsentliga fördelen af att betrygga pensioneringen, under det att finansministern skulle genom det påtänkta nya systemet bli nödsakad att göra en utgift af inemot 2 millioner p. sterl. årligen till pensioner. Det värsta vid denna nya institution skulle dock bli det, att besättandet af officersplatserna kom i händerna på en regering, som var beroende af aina anhängare inom parlamentet och af dessas valmän; man kunde således förutse, att officersplatserna skulle likasom andra statens embeten tillfalla dem, som tillhörde det ministeriela partiet, under det att under det närvarande systemet de vexlande ministererna icke haft något slags inflytande på de militära befattningarnes tillsättande. Det nya systemet, som ovilkorligen måste påföra landet en betydlig pensionsbörda (:), skall utan tvifvel leda till ett stillestånd i befordringsväg samt till ett liknande schackeri med alla möjliga militära embeten, som i Amerika, der de oflentliga anställningarne uteslutande begagnas såsom ett slags betalning för understöd vid valen o. s. v. Lord Salisbury slöt sitt antörande med följande ord: Lagen såg i sin ursprungliga form likväl någorlunda hygglig ut, men alltsom tiden ryckte framåt, blef allt, som tycktes kunna hejda dess framgång, kastadt öfver bord. Man behöll ingenting qvar utom den punkt, genom hvilken man trodde sig kunna fånga folkgunstens pust såsom vinden i ett segel. Lagförslaget framlades af ministeren, derför att man ej hade tid att framkomma med någonting bättre; det var ett bristfälligt hastverksarbete. Det är vår pligt, mylords, att skydda landet mot ett sådant slags lagstiftning (hör! hör!). I, mylords, bilden en korporation, som är beroende af valmän och som är i stånd att skapa sig ett sjelfständigt omdöme. I behöfven ej tigga om edra samtidas gunst, men bören i edert handlingssätt endast åtrå bifall af männen från hvilken tid som helst. Jag är öfvertygad om, att j icke viljen prisgifva vår arme åt en förening af älderdomssvaghet och korruption (hör! hör!) Jag är viss om, att j icke skolen vackla ett ögonblick i edert beslut at fruktan för de usla protester och angrepp, som skola bli riktade mot den institution, till hvilken j hören. J viljen icke prisgifva armån af idel medgörlighet mot en minister, som gerna vill, att man åtminstone skall kunna uppvisa ett resultat i en för öfrigt så gagnlös och onyttig parlamentssession. Detta tal, som mottogs med starkt bifall af majoriteten, hvilken isynnerhet tycktes finna behag i lord Salisburys häntydningar på det nuvarande kabinettets ålderdomssvaghet och u J AÄnt iAn haavaradaa af ntrilocminiatarn