Göteborgsposten – 22 juli 1871, sida 2

vi, till Guds, vår återlösares, ära, till den katolska religionens höjande och de kristna folkens välfärd, med det heliga konciliets bifall det för en gudomligt uppenbarad trossats, att den romerske påfven, när han talar ex cathedra, är begåfvad med denna ofelbarhet, med hvilken frälsaren ville veta sin kyrka vara utrustad vid fastställandet af läran om tron och sederna, och att derför dylika uttalanden af den romerske påfven äro oföränderliga i och för sig sjelfva, men icke genom kyrkans bifall. Djerfves någon att motsätta sig denna vår bestämmelse, vare han utesluten ifrån alla kyrkans rättigheter och välsignelser. Under förkunnandet af denna lära — det var en het högsommardag — urladdade sig ett häftigt åskväder öfver Rom. Dånande åskslag asbröto konciliifädernas vota och S:t Petersdömens kvalf kastade så mörka skuggor, att påfven, då han kom till offentliggörandet af beslutet, icke kunde utan tillhjelp af ett ljus läsa sin egen ofelbarhet från bladet. Biskoparne underläto icke att jemföra Pio Nono med Mose, då han under åska och blixt bragte lagsens taflor från Sinai berg. Men de vidskepliga romarena förutspådde den hel. fadren olycka. Romrarne hade i sjelfva verket rätt. Det tyska kriget begynte, fransmännen utrymde Rom, påfven förlorade sitt verldsliga välde; men ännu mera, de utmärktaste lärda, teologer, canonici, historici, den romerska kyrkans pelare, afföllo från Rom, och män, hvilka voro allmänt kända som ultramontaner, förnekade den nya dogmen. Döllinger, Schulte och så många andra kännare i den kristna dogmhistorien räknas till de oböjliga motståndarne. Nästan samtliga nämnvärda teologer räknas dit. En kontlikt har uppstått inom sjelfva kyrkan, och regeringarne stå i begrepp att öppna kampen mot Rom. Ett olycksaligt tilltag af den förbländade, af jesuiter illa rådde gamle påfven att uppställa den läran, att påfvarne ega full och oinskränkt makt öfver verlden, länderna, folk, riken af alla slag, kejsare och konungar; en lära, som af papismens zeloter uttolkas så, att påfvarne kunna afsätta de verldsliga maktinnehafvarne, lösa folken från deras trohetsed, bortskänka länder och menniskor samt förklara hvarje statslag för ogiltig, och att de kunna förfoga öfver kättarnes kropp och lif, gods och frihet. Visserligen bar den honungssöte Antonelli lugnat regeringarne dermed, att det endast är fråga om en teori; men ha väl jesuiterna någonsin ifrat för en teori? Ingenting är mera förödmjukande, än att den oinskränktaste okunnighet skall segra öfver den katolska teologiens mest framstående representanter. Jesuiterpatern Perrone skulle stå högre än Döllinger och Schulte? Denne Perrone, teologie professorn i Rom och föredraganden i Indexkommissionen, som fördömer böcker, hvilkas språk han icke känner, som i sin bok gör Schleiermacher till k. preussisk hofpredikant och Luthers lärjunge. — Perrone skulle vara en danare af tysk vetenskap, i hvilken han är så väl bevandrad, att han gjort den goda staden Mänster i Westfalen till reformator! Perrone, som i sin bok berättar, att protestanterna ha två hustrur! Det var ett ödesdigert steg, Pius IX tog för nu ett år sedan, Behöfva vi väl erinra om det sätt, hvarpå denna ofelbarhetsdogm kom till? Om arbetsordningens bestämmande? Om våldsverket mot oppositionen? Om de tyska, österrikiska, franska kyrkofurstarnes opposition? Hvem erinrar sig icke, att Nordtysklands biskopar representerade en befolkning af 800,000, Kyrkostatens af blott 12,000 själar? På hvarje biskoplig anhängare af ofelbarhet kommo endast 40,000; på hvarje motståndare 500,000 själar — och likväl segrade ofelbarhetsdogmen med majoritet! Man bör ej heller lemna ur sigte den omständigheten, att å det afgörande sammanträdet d. 16 Juli 91 fäder afhöllo sig från att omrösta, 61 förklarade sig för ändring af förslaget och 88 med högt nej. De italienska presternas servilism vann segren. Men denna seger var blott skenbar. En ny tera har börjat fär katolicismen. Päfvedömet bar spelt ut sina sista trumf. Men förstå vi rätt tidens andra, så skall den kyrkliga oppositionen lika litet böja sig som oppositionen inom staten. I folkens bildningssökande ligger motståndskraft nog, för att hålla tillbaka påfvedömets sträfvan efter att vilja åter införa medeltidens barbari. På alla lifvets områden äro motsatserna i rörelse. En reningsprocess på det religiösa området, en reformation, är en oundviklig töljd af det upprörda andliga lifvet. Koncilii-skådespelet förlidet år skall och måste ha sin epilog. I regeringsbeslut ligger icke medlet; utan i sjeltva den reliCiösa handlingskraft, hvars utveckling vi afvakta. Hela kulturutvecklingen skall komma att bestämmas af problemets lösning i den ena eller andra riktningen, till förmån för vetenskap, humanitet och lefvande tidsanda eller för tro, reaktion och hierarkiska vidunderligheter. Det gäller nu icke om dogmer, utan om den moderna kulturens seger, Vi äro redan åskådare af denna tvekamp mellan motsatserna i tvenne tidsåldrar. Ett nu ingående telegram från Ergland meddelar ett särdeles intressant moment i detta lands kontitutionela förhållanden. På grund af det tysk-franska kriget skyndade engelska regeringen att tillse huru det egentligen stod till med dess armå6. Stora brister vidlådde dennas organisation, och hon beslöt, att genast afbjelpa de värsta och mest stötande. En bland dem var den inom engelska armken ännu heståendae men för läncagsadan