Göteborgsposten – 20 juli 1871, sida 2

A4 VV valuehnd. — — Inom Österrikes riksrådsdelegation sortsattes vid ett sammanträde d. 13:de debatten om krigsbudgeten. Ur densamma vilja vi weddela några framstående personers yitranden, såsom särdeles betecknande för ställningen: Rechbauer (tysk) framhöll, att den tyska armens snabba mobilisering år 1870 vida mindre hade sin grund i den höga fredsstyrkan, än i den förträflliga organisationen och bestyrelsen. Det skulle derför vara orätt af Österrike att eftersträfva en hög budget för fredsfoten, isynnerhet under så fredliga förhållanden som de närvarande. Czerkawski (polack) ansåg det som yttrats angående de politiska utsigter endast för subjektiva meningar; han kunde för sin egen del icke ansluta sig till de föregående talarnes tro på Tysklands fredskärlek och Rysslands vanmakt; han ville derför rösta för ett obetingadt bifall till regeringens fordringar. Smolka menade, att Rechbauers förhoppning om, att Tyskland skulle afhålla sig från alla angrepp, var något sangvinisk. Om man kastade en blick på Preussens historia, så måste det synas tydligt, att det endast genom en eröfringspolitik blifvit stort. Detsamma kunde sägas om Ryssland. Österrike var liksom inneslutet och omfattadt af dessa tvenne jättemonarkier och borde derför vara på sin post. Rechbauer svarade, att han ej höll Ryssland för vanmäktigt, utan blott ur stånd att fullfölja en agressiv politik, i afseende på Tyskland föreföll det honom alldeles otvifvelaktigt, att denna stat icke hade till syftemål att utvidga sig genom eröfringar. Det är sannt, att huset Hohenzollerns politik varit öfvervägande krigisk, men det var de historiska förhållandena, som tvungit det dertill. Preussen hade konseqvent ställt sig i spetsen för den tyska enhetsrörelsen och derigenom gjort Tyskland till ett stort och mäktigt rike. Han önskade Österrikes inre konsolidering, och just derför måste han varna mot hvarje öfveransträngning af landets finansiela krafter. Giskra (f. d. inrikesminister): Jag har med glädje erfarit rikskanslerens förklaring, emedan den garanterar en fredlig politik i alla riktningar och särskilt ett uppriktigt vänskapsförhållande till Italien och det nya tyska riket. Jag protesterar dock mot den slutsats, som rikskansleren häraf dragit: neml. att det, derför att vi ha fred. just nu är det lägligaste ögonblicket till att företaga krigsrustningar. Då vi ha fred böra vi tvärtom afväpna. Om våra utländska vänner äro uppriktiga, skola de känna sig desto säkrare, när de så veta, att den vänskapliga grannstaten icke anstränger sina yttersta krafter; om de äro falska, skola de blott afvakta den tidpunkt, då grannens finnanser äro uttömda, för att då med lätthet ernå, hvad som skulle kosta betydande uppoffringar gentemot en stat med väl ordnade finanser. Om vi icke afväpna i tid, skola vi göra det än mindre sedan. Ett par förlorade slag, och staten ligger sönderbruten för de mäns fötter, som ville rädda den. Rikskansleren v. Beust: Det har ej varit min afsigt att påstå, det vi nu måste rusta oss till krig, derför att en fredlig tidpunkt inträdt. Jag har deremot velat framhålla, att en tid, då kompletteringen af värt armåråsen icke kan uppfattas såsom framkallad genom förvecklingar i utlandet och brännande politiska frågor, är lämpligast för att ifylla de luckor och afhjelpa de brister, som ännu finnas i vår armsorganisation. (Sanna ord som litet hvarstädes böra uppmärksammas!) Ett sådant beteende skall icke kunna anses för krigsrustningar. Det är för mig af stor vigt, att man icke tilltror regeringen krigiska afsigter; ty det är hos mig en orubblig grundsats att undvika hvarje ord och hvarje handling, som från någon annan makts sida skulle kunna ge anledning till krigiska förberedelser och derigenom ställa Österrikes politik i en falsk dager.