harm mot mrs Rouse? Och dock fanns det någonting i hennes hjerta som tycktes hindra heune från att yttra sig, då hennes stolthet uppfordrade henne att tillbakavisa den vredgade hushållerskans insinuationer. Hon ville ej erkänna för sig sjelf att hon vore ur stånd att djerft och sanningsenligt förklara, att denne mans sällskap vore henne rent af obehagligt. Hon trodde det ej vara möjligt att bli förälskad vid första ögonkastet. Hon trodde på stark och passionerad tillgifvenhet, såsom ett resultat af långvarig bekantskap och uppförd på grundvalar fasta nog att bära en sådan byggnad; hon kunde ej och ville ej medgifva möjligheten af en känsla som ej grundade sig på någon synnerligt nära bekautskap, och hvari hvarken aktning eller beundran hade någon del. Det nedsatte henne i hennes egna ögon att hon skulle tolerera denne unge mans uppförande, i synnerhet då hon tog i betraktande deras olika ställning i mrs Cartarets hus. Och dock stod faktum qvar: hon måtto förneka det, förklara det hur hon ville, det stod dock qvar. Hon intresserade sig på det lifligaste för allt som rörde honom. Sjelfva den skärpa hvarmed hon ogillade hans dårskaper bevisade detta. Hade hon varit fullkomligt likgiltig, skulle hon ha varit mindre sträng. Emellertid hade mrs Rouse kommit att närmare öfvertänka sitt förhastade beslut. Att för mrs Cartaret beklaga sig öfver Lowndes språk skulle ej tjena till något, det kunde hon inse; hon skulle bli afspisad med en otillfredsställande ursäkt och ej vinna den fullkomliga triumf hon föresatt sig såsom sitt mål. Hon ville derföre bida