mors rum utan att bedja honom om lof; men jag skall säga honom att jag ej ämnar låta tilltala mig på detder sättet. Jag skall tala med mrs Cartaret, det är säkert. Jag skall säga henne att jag ej vet hvad mr Lowndes har för sig häruppe då hon är ute. Jag ämnar ej låta utestänga mig från min egen matmors rum hvarken af honom eller af er, Mary Hind. Och jag får säga er det, att innan ni kom hit har jag aldrig sett mr Lowndes uppföra sig illa eller hört honom nyttja ett sådant språk mot mig, som varit hans mors tjenarinna nu i sexton år. Det är mycket besynnerligt, det är allt hvad jag har att säga, och jag vill råda er, Mary Hind, att noga tänka på hvad ni gör, det är summan af saken. Derpå gick den vredgade hushållerskan sin väg och slog dörren i lås efter sig. Maud stod orörlig qvar. Hennes häftighet torde ha ledt henne att gifva ett skarpt svar på mrs Rousos hänsyftningar; men någonting i hennes hjerta, någonting som mrs Rousees ord visserligen ej träffade, men som hvilade der blytungt, hotade att qväfva henne och betog henne förmågan att rättfärdiga sig. Och dock visste hon med sig huru litet hon förtjenade misstankan att ha uppmuntrat Lowndes Cartaret att söka hennes sällskap. Hade hon ej många gånger bedt honom lemna henne? Hade hon någonsin gifvit honom anledning tro att hon fann hans sällskap angenämt? Hade hon ej tvärtom mer än en gång yttrat sig till honom i så skarpa ordalag, att hvilken annan man som helst skulle ha ansett hennes språk oförlåtligt? Hade icke helt nyss hennes skarpa ord varit anledningen till att han gifvit luft åt sin