sin tid, tilldess hon erhöllo bevis på hans planer med afscende på Maud. Mrs Cartaret började bli alltför förtrolig med sin nya kammarjungfru; att denna talade franska och skref sin matmors bref ingaf mrs Rouse dödligt hat och misstroende till flickan, hvilken å sin eida ej gjorde något för att försona den retade hushållerskan. Hon måste bort till hvad pris som helst, och om hon kunde öfverbevisas om ett felsteg, vore detta det aldra lättaste att lösa svårigheten. Derföre sade mrs Rouse den aftonen ingenting till mrs Cartaret, och innan hon gick till sängs belönades hennes tystlåtenhet på ett sätt som öfverträffado hennes djerfvaste förhoppningar. Några jagtkamrater dinerado tillsammans med Lowndes samma afton, och han drack mer vin än vanligt. Han hade ej sett Maud sedan han i vredesmod lemnade mrs Cartarets boudoir. Hans passion för flickan och hans harm öfver det sätt hvarpå hon behandlat honom voro båda uppeldade af det vin han druckit, så att när gästerna lemnat honom befann han sig i ott oroligt, retligt tillstånd både till själ och kropp; under nära en hel timma gick han af och an i biblioteket, emedan han kände sig urstånd att sofva, urstånd att besluta sig för något visst handlingssätt, på samma gång som tusen vilda planer framställde sig för hans fantasi. Slutligen kom han att tänka på, att han ej borde uppehålla betjenterna längre utan begifva sig till sitt rum så att de finge gå och lägga sig. Han ringde på klockan och utan att taga något ljus gick han långsamt uppför trapporna. Ofvanför trappan började en korridor som han måste passera och vid midten af denna korridor var dörren