Göteborgsposten – 19 juli 1871, sida 1

isynnerhet en sådan som Dapper, med silkeslona polisonger och ett intagande sätt. Min Gud! då han sysslar med champagnebuteljerna, tycker jag alltid att det är jag som borde passa upp honom. Det ligger något nedlåtande i hans sätt. Det är som om han ville säga: Jag vet att jag förnedrar mig, men var ej rädd; jag skall utstå profvet, jag skall visa ev huru en af naturens ädlingar kan spela en tjenares roll. Är det möjligt att allt detta kan gå förloradt för er Mary? Hon insåg att han försökte utforska henne, och det satiriska småleendet kring hans mun förargade henne. — Jag förmodar att ni i likhet med andra skapelsens herrar tror alla qvinnor vara tokor, sir? — Visst icke. Tvärtom tror jag att de i många afseenden äro mycket skarpsinnigare än vi. Men, såsom jag förut sade, flickor i er ställning — — Kunna omöjligen ha en gnista sundt förstånd? Jag skulle vilja säga att er erfarenhet är mycket olycklig, om den ock är rik sir. Fastän ni ej tror att så kan vara förhållandet, äro tjenare verkligen ej alltid narraktigare och fåfängare än deras husbönder. — Det är rätt, men skarpt, Mary. Nå, gör ingenting, jag tål dervid. Således tror ni mig vara narraktig och fåfäng, säg? — Det har jag ej sagt, sir. — Nej, men det var er mening. Jag återgäldar ondt med godt, Mary, ty jag tror att ni hvarken är det ena eller andra. Från första ögonblicket jag såg er — — Detta samtel är i alla händelser mycket narrak