Göteborgsposten – 19 juli 1871, sida 1

mot Ryssland; att den ryska censuren står som en ytterligare skranka emot att sådane komma inför sinska ögon, samt att Ryssland numera ej behöfde taga en oskyldig tidningsuppsats såsom förevändning till krig, sedan den förträffliga katkoffska allmänna opinionen kommit till stånd, som är beredd att rusa åt de flesta håll, dit den kan komma i fråga att hetsas. Ha vi misstagit oss om beskaffenheten af vår kollegas ord, så ligger telet ej deri att vi förvrängt hans tankar, utan endast deri att vi i hans ord velat finna en tanke. Vi ha aldrig betviflat att vår ärade motståndare är i besittning af det mod, hvarom han så mycket ordar — ty denna egenskap anse vi, intill dess motsatsen blifvit bevisad, tillhöra hvarje svensk man — och framför allt äro vi öfvertygade om att han sjelf tror sig ega sådant. Skulle vi hysa något tvifvelsmål om hans tapperhet, kunde det endast härleda sig från hans myckna tal derom, ty hvad man så ljudeligt för på tungan, det bor sällan i hjertat. Men äfven om vår kollega vid en eventuel strid mot Ryssland skulle visa aldrig så mycket Åmod i i handling; äfven om den, hvilken vid krigets början är vår härförare, komme att säga om honom såsom den gamle Drufva sade om den unge Schwerin: Gud signe den ädle mannen, han kommer att föra armåer en gång — så tro vi likväl att hans framtida tapperhetsprof ej skola göra fäderneslandet så stor tjenst, som om han nu verksamt bidroge till att våra bristfälliga försvarskrafter blefve ordnade. Hvad gagnar det till, om han ensam stormar batterier, såvidt ej någon armå finnes att fullfölja segern, Må vår ärade koliega ihågkomma att härsföraren ensam ej vinner slaget etc. Hvad beträffar Rysslands vägran till Sverige att få taga Spetsbergen i besittning, utgor den, enligt H.-T., ingen oförrätt. Beviset för denna sats lemnas egentligen genom en fråga till oss, huruvida vi väl skulle önska att vår flotta ändock toge ön i besittning. Härpå måste vi liksom troligen flertalet af våra landsmän, såsom H.-T. riktigt förutsätter, svara nej, och raskt drages då den slutsats att förbudet således ej innebär någon oförrätt. Denna deduktion påminner starkt om nälrättens princip: jag är den starkare, ergo har jag rätt. Om slutledningen i så ohöljd form förekommit i en Gortschakoffsk depesch skulle den väckt vår förundran — huru mycket mer då, när vi läsa den i en de nya humana tidsidgernas organ? För öfrigt få vi erinra H.-T. om att vi ingalunda yrkade på att Rysslands afslag skulle från svensk sida betraktas såsom något slags casus belli. Tvärtom yttrade vi att till och med hvarje tillstymmelse till hotande demonstration borde undvikas. Men tillika framhöllo vi att det skedda innebar en maning för oss att så se om vårt hus att, ifall förolämpningens droppar fölle så tätt att det svenska tålamodets kalk ej mera kunde rymma dem, folkets känsla kunde skaffa sig uttryck i handling. Vår mening är fortfarande att detta råd om försvarets stärkande är bättre än den tröst H.-T. skänker Sveriges folk, att i sarans stund dess förf. skall gå ut och vara modig i handling. Underligt är det visserligen att någon kan med skuggrädsla påyrka en öfverdrifvet försigtig politik för vårt land och likväl på samma gång vara blind för dess verkliga faror. Denna logiska motsägelse finnes ändock förkropps!igad i vår ärade kollegas person. När tråga blir om ett kraftigt ordnande at vårt försvar, då promenerar han med det fridsällaste leende kring på fredsdrömmarnes elyseiska fält och föreläser öfver horizontens klarhet. Skulle någon åhörare göra honom uppmärksam på att krigsåskan dock höres på afstånd, svarar han blott med sina bekanta frågor: hvarför skall åskan slå ned här? när skall den göra det? 0. 8. v. Men företager sig någon af hans landsmän en handling, hvaraf en lättretlig och öfvermodig granne möjligen kunde taga sig en skenbar anledning till oförrätter emot oss, då inträder den andra sidan af saken, då vädrar han krigsfara i de obetydligaste åtgöranden. Det är denna position, som vi påstå vara ohållbar, såvidt icke — hvilket vi äro ölvertygade att vår kollega icke vill — vilkoren för ett sjelfständigt nationelt lif skola upphäfvas. När H.-T. företager sig att göra polemiskt kapital af ett tryckfel, som finnes i vår uppsats och som består deri att ordet: kraftig förekommer i st. f. uttrveket. tlIpaftiott