Göteborgsposten – 18 juli 1871, sida 2

På tredje eftermiddagen for mrs Cartaret bort för att besvara några visiter, och Maud var lemnad ensam i sin matmors rum för att fullborda ett arbete, som den gamla damen ej ville ha flyttadt från sitt rum. Flickan satt vid fönstret som hon lät stå öppet, emedan luften var så mild denna afton, och kastade då och då cen blick ut öfver trädens toppar, under det hon gnolade på melodien tillFerväl, min hjertevän. — Tycker ni om denna sång? sade en röst titt intill henne. Hon reste sig till hälften upp och släppte sitt arbete. Lowndes Cartaret — ty det var han som inträdt i rummet utan att hon hört honom — tog upp trådnystanet som rullat ner på golfvet och satte sig på en soffa nära henne. — Ni kan således till era öfriga talanger lägga den att kunna sjunga, Mary? fortfor han småleende. — Nej, det kan jag ej, sir. — Jo. Försök ej att neka. Jag trodde att ni var höjd öfver denna svaghet, ni som ser så uppriktig ut. Jag är edsen öfver att jag afbröt er nu. — Och jeg är ledsen öfver att ni ej har något bättre att göra, sir, sade hon temligen skarpt, ty hans sätt ej mindre än anklagelsen förtretade henne. — Nej, vi ha jagat ifrån oss för i dag. Om jag ej vore här, skulle jag spela biljard, och jag tror ej att det vore ett bättre sätt att fördrifva tiden eller hur? — Åtminstone skulle ni då underhålla era vänner,