Hennes förhållande till husets personal stod ungefär på samma punkt som första dagen. Mrs Cartaret hade sin nya kammarjungfru inne hos sig störro delen af dagen; Maud arbetade tillochmed i sin matmors rum, ty den gamla damen tyckte om att ha ett sällskap och hushålserskan hade aldrig varit passande härtill. Mrs Rousees uppförande mot den nykomna var misstänksamt och fiendtligt såsom alltid, mr Dappers förföriskt, och de andra tjenarne undveko henne så mycket som möjligt. Detta isolerade tillstånd var kanhända ej afundsvärdt, och dock önskade hon att det varit ännu mera fullständigt. Hon fann sitt nya lif drägligare än hon i början föreställt sig. Tanken på att öfvergifva detsamma och fara till London samt der söka sysselsättning af annat slag, hvilken tanke hon under det första dygn som hon tillbragte i detta hus på allvar hyst, framställde sig nu mindre ofta. Det var då som hon skref det bref till sin styfmor, hvarom vi redan talat. Men sedan hon skrifvit det, blef frågan huru hon skulle afsända det. Salisburys poststämpel skulle kunna leda till upptäckt. Det fanns ingen tjenare i huset, åt hvilken hon kunde anförtro dess öfverbringande till en annan plats. Hon hade ingen enda vän, åt hvilken hon kunde förtro sig. Men slutligen hittade hon på en utväg. Hon lade in brefvet i ett kuvert till-Mary Hind i Bristol och skref följande rader till henne: — Var god och skicka detta bref med posten till lady lerriesson. Ni får ej göra några frågor, Mary. En dag skall ni få veta allt. Nämn ej att jag skrifvit till er, ej ens för er blifvande man. Detta bref lade hon sjelf in i postväskan.