Göteborgsposten – 17 juli 1871, sida 1

drifvas fram för att bli nerskjutna, si done! Det är ej jagt, min son. — Nåväl, i alla händelser är jag ej belåten med min dag, sade hennes son och tillade derefter med en elak blinkning: I Compidgne har jag hört sägas att klappjagterna nu äro ypperliga. Kenchester var der i November, och han säger att de ej kunde vara bättre, hvilket visar hvad en god styrelse kan åstadkomma. Man påstår att det fordom ej var mycket bevändt med jagten der, men kejsaren ordnar allting så väl. — Hvad behagas? Vågar du tala med mig om den uppkomlingen? utbrast mrs Cartaret, skakande sin knutna hand mot sin sin son, men skrattande minuten derefter. Du elaka gosse! fortfor hon, du tänker således förmå mig att anskaffa fasaner åt dig genom att omtala hvad dender stråtröfvaren gör? Då du kan finna en nation som betalar dina skulder, min herr son, skall du ej kunna gå på Beckworths mark för bara fasaner, som äro i vägen för dina fötter? Hon skrattade åt sitt eget skämt, reste sig upp och fattade tag i sonens örsnibb samt drog ner hans ansigte, tills det vidrörde hennes, då non kysste honom på båda kinderna. Hon var mycket belåten öfver att ha dragit sig ur denna lilla strid med bibehållen krigsära, och Lowndes tyckte sig gerna kunna unna sin mor denna lilla triumf, besluten som han i alla fall var att innan jagttiden härnäst inträffade få frågan om fasanerna afgjord efter sin önskan.