Göteborgsposten – 15 juli 1871, sida 1

ser ... Jag förlorade wotusen på Halls, HvIrander O:0 ... tiotusen, herre... och hvad seträffar badtermin, så... hm... så reste ustru min och flickorna igår till Marstrand... ka ligga der i sex veckor, herre, och det costar min själ inga bagateller ... bad, klädingar, nöjen, kalas . .. — Nej, stopp nu, herre, åt ni vackert era tiotusen hvila i ro, låt er imabla familj... hur är det, mamsellerna äro u ogifta ännu?... låt ni dem fara till Sällskapsöarne eller förlofvade landet om de behaga, och bläddra nu en smula i ert minnes album och ni skall då finna att den femtonde Juli för ett år sedan var just den dag då... — Ursäkta, ursäkta, men der ser jag en person, som jag nödvändigt måste tala vid... en hafreleverans . . . ursäkta ...! Vår vän grossören försvinner, men du, benägne läsare, är lyckligtvis qvar och du vet lika väl som vi, att det var idag för ett år sedan som Frankrike förklarade Preussen krig ! Ja, idag för ett år sedan! Hela Paris var i rörelse, ty i senaten hade hertigen af Gramont tillkännagifvit att efter den skymf, som kort förut tillfogats Benedetti i Ems, hade Frankrike tillsändt Preussen krigsförklaringen. Då han slutat, utbrast hela den talrika församlingen i en tre gånger upprepad bifallsstorm, blandad med ropen: Lefvo Frankrike! Lefve kejsaren! hvarunder do närvarande reste sig. I lagstiftande församlingen rådde samma entusiasm, höjdes samma jubel. Det var Ollivier som här meddelade denna underrättelse, hvilken skulle bli så ödesdiger för Frankrike. Äfven här ropade man: Lefve kejsaren! Lefve Frankrike! En och annan varnande röst hördes dock midt ibland allt jublet. Bland desse ropandes röster befann sig älven Thiers. Denne försigtige statsman, som så många gånger sett det franska statsskeppet vräkas på händelsernas upprörda haf, sett det nära att kantra och gå i qvaf, uppmanade kammaren på det ifrigaste att ge sig tid till eftertanke, innan den fattade några afgörande beslut. Men församlingen, i hvars öron ännu klingade krigsministern Leboeufs stolta, men, ack, så olycksbringande försäkran: att Frankrike egde en stark, stridsfärdig armå, i hvars utrustning Åej fattades så mycket som en knapp en gång!, församlingen kände den skymf, hvilken öfvergått Benedetti som sin egen, den tänkte på den oöfvervinneliga franska armåns föregående, otaliga segrar, tänkte på la gloire, sågo framtiden i triumfens klaraste solljus och ropade, gripen af patriotisk entusiasm: Vive la France! Vivs V Empereur! Och de sorlande massorna utanför stämde in i jubelropen och tillade för egen räkning: ÅA bas Bismarck! A Berlin! A Berlin! Telegrafen spelade och inom några timmar for liksom en elektrisk gnista genom hela Frankrike, som ett segerbud på förhand: ÅKriget är förklaradt! Men — Phomme propose et Dieu dispose! Menniskan spår och Gud rår! Ett enda litet år har förgått, en droppa i tidens haf, och den dag, som i dag är, visar oss det stolta Frankrikes kejsarfamilj i landsflykt, namnen Gramont, Ollivier och Leboeuf nära nog brännmärkta som landsförrädares, laadet dignande under en krigsskatt af 5 milliarder, oberäknadt hvad kriget i öfrigt kostat, oberäknadt en extra förlust af 867,500,000 francs som ÅLa Communes blodiga tragedi medfört, oberäknadt alla förspillda menniskolif, alla tårar, all sorg, all jämmer! Och i Tyskland: Der ehemalige König Friedrich Wilhelm Ludvig von Preussen som Tysklands kejsare, omgifven af en segerrik, lagerkrönt här intågad i Berlin, Bismarck furste och tyska folket mera segerdrucket, mera uppfylldt af Ehrg3aiz och Weltumschöpfungs-planer än någonsin. Och den, som idag med kraftig, fastän nu 74:årig hand söker styra det franska statsskeppet ännu en gång genom bränningarne, ramponeradt men ej borradt i sank, är just densamme, som idag för ett år sedan höjde en varnande röst — är Thiers! Kriget är förklaradt!, yttrades i denna tidning, dagen efter den minnesvärda tilldragelsen, seå lyder den fåordiga, men i all sin korthet innehållsdigra underrättelse, som från Europas husvudstad tillföres oss. Kriget är förklaradt: hvad ligger icke i dessa ord? När krigets stormar brusa tram öfver fälten, då krossas i ögonblickets öfverdåd hvad fredens värf behöft sekler till för att uppbygga. Då slitas familjeband, då trampas skördar, då väpnas armar, som försynen ämnat skola i broderlig endrägt arbeta för hela mensklighetens väl, till förderfbringande strid mot hvarann! Vi veta alla huru de sista månadernas inbördes krig i Frankrike gitvit en förfärlig bekrättelse åt dessa ord, visserligen ej anad då de nedskrefvos, och då vi en dag sådan som denna nödvändigtvis med bäfvan fråga: Huru skall det väl se ut i verlden i dag om ett år? göra vi det, hvartåt än våra enskilda sympatier mest må luta, helt säkert hvar och en, med en brinnande suck till Försynen, att vårt älskade fädernesland allt framgent likI som under det nu förgångna, händelserika året måtte bli förskonadt från ett förödande krigs , fasor. j Men må vi på samma gång vara betänkta på, att om ovädret drager sig tillsammans äfven öfver våra hufvuden, om krigets blixt ljungar ned äfven i våra fredliga bygder, vi åS aka tå handfallna. modoch vanenlösa. O— — — —