Göteborgsposten – 14 juli 1871, sida 2

nya flickan. Hon är en gåta för mig, mr Dapper, och gåtor tycker jag ej om. Jag vill ha rent spel i allt. Men jag skall ha ögonen på henne, lita på det. Hvad er beträffar. kan ni gerna låta bli dender kurtisen. — Å, mrs Rouse, hvad är det att tala om. Jag skämtar ju blott litet med henne. — Ja, ja, akta er ni, hon har farliga ögon. Mrs Cartaret har hon riktigt förtrollat, det kan jag redan märka. Med dessa ord lemnade hon Dapper åt hans betraktelser. Medveten om de siendtliga känslor som mötte henne från alla håll, utom ett, (från hvilket hon skulle ha föredragit en lindrig flendtlighet) medveten derom att, huru hon än måtte bära sig åt, hon i den falska ställning hvari hon befann sig skulle bli missförstådd, kände Maud modet svika sig. Om hon skulle försöka att prata och skratta med tjenarne och att visa intresse för deras angelägenheter, var hon öfvertygad om att mrs Rouse skulle anse henne oblyg och tro att hon försökte göra intryck på karlarne. Om hon fortfore att sluta sig inom sig sjelf hvilket mest öfverensstämde med hennes böjelse, så måste hon naturligtvis underkasta sig att bli hatad af hela tjenstepersonalen. Om hon blott finge tillbringa hela dagen tillsammans med den retliga, men intressanta gamla damen deruppe och intaga sina måltider i ensamhet, kände Maud att hon kunde bli jemförelsevis lycklig; lifvet skulle åtminstone bli drägligt. Men kunde det bli drägligt om hon ständigt nödgades komma i beröring med mrs Rouse