Göteborgsposten – 14 juli 1871, sida 1

— Det är blott ett halft ark, min fru, och det är en fläck derpå. — Hvem har lärt er att vara så noga? Fläcken kommer ej att göra karlen blind, och han kan läsa hvad jag har att säga på ett halft ark lika väl som på ett helt. Börja nu — Åin herre! Ni har ofta vändt er på ett opassande sätt till mig. Nu svarar jag er en gång för alla: de skulder min son ådragade sig, då — — Ådrog sig, rättade Maud. — Ja visst, ådrog sig — aha ni har studerat grammatik — då han var vid universitetet, betalades af mig när han blef myndig. Han förnekar alldeles riktigheten af er fordran. Jag har ingenting mer att göra med hans reverser. Han har sin egen förmögenhet, och jag önskar att inga flera nedriga bref— — Nedriga? är ej det uttrycket väl skarpt min fru? — Nej, nej, skrif så, jag önskar att vara skarp — nedriga bref tillskrifvas mig i denna sak. Gif mig penpan, så skall jag skrifva mitt namn under. Mon Dieu! hvad ni skrifver väl. Se så der ja. Fortsätt nu och läs. Maud började: tArtamene betraktade konungen af Assyrien med ett uttryck af obeskriflig smärta och konungen af Assyrien betraktade Artamene med en outsäglig förtviflan. — Ack hvad det är skönt! hvad det är rörande! Vet ni hvem den store Cyrus var, mitt barn? — Han var ju kung af Persien, eller hur, min fru? — Nej, nej, han var den store Conde; den tappraste, älskvärdaste furste på sin tid, och Mandane var hertigin