Göteborgsposten – 13 juli 1871, sida 2

punds skuld. Då hade mrs Cartaret gråtit och rasat, och en af dessa häftiga scener som ej voro ovanliga mellan mor och son hade egt rum. Lowndes brukade säga att sådana uppträden voro lika nödvändiga för mrs Cartarets välbefinnande som de stormar, hvilka rensa den med elektricitet alltför starkt fyllda luften. Lowndes Cartaret skulle bli diplomat; han skulle gå in vid gardet, han skulle bli sekreterare i skattkammaren och privatsekreteraro åt en sin fars kusin, som var anställd i kabinettet; men han brydde sig ej om något af allt detta och föredrog ett ytterst onyttigt lif utan något enda allvarligt syfte eller intresse. Han skulle en dag få åttatusen i räntor; han hade dessutom redan nu tolfhundra. Derigenom blef han i stånd att hålla sig våning i S:t James-street och (på sin mors bekostnad) så många jägare han önskade; att fara till Skotland på morkullejagt och till Paris åtminstone två gånger om året; att ha en loge på operan och förslösa betydliga summor på andra sätt som det här ej är nödigt att uppgifva — och hvad kunde en menniska behöfva mer? Han hade ingen åtrå att bli general, ambassadör eller ens minister ; hvad tjenade det till att binda ett block vid sina fötter och bli en slaf. Han hade få bestämda åsigter och hyste ej vördnad för något. Med sitt oförsynta, föraktfulla sätt att behandla annat folks öfvertygelser och fördomar, var han en så öfvermodig ung man som möjligen kunde finnas. Ingen hade någonsin fått ett varaktigt inflytande öfver honom. Han älskade sin mor till ytterlighet — på sitt eget sätt; men liksom tjenarne lärde han sig mycket tidigt att taga henne på rätta sidan och