Göteborgsposten – 13 juli 1871, sida 2

Ja, hvem kundo vara säker på att hon ej skulle hugga ner hälften af skogarne för att värfva trupper till en ny fransk revolution? Utgången bevisade att mr Cartoret kände sin hustru bättre än verlden kände henne, att dess omdöme i detta fall såsom i många andra var grundadt på en ensidig uppfattning af förhållandena. Först och främst var hennes öfverspändhet förenad med en klokhet och verldskännedom som de, hvilka sett huru hon beherrskade sin man och beherrskades af sina tjonare, icke förmått att fatta. Vidare voro alla hennes öfvertygelser i vissa ämnen oberoende af de grundsatser hon tillämpade i hvardagslifvet, hvilka såsom det skall visa sig voro förståndiga nog. Slutligen hyste hon för sin son en innerlig kärlek, en kärlek måhända ej alltid vis, men som gjorde henne färdig att i hvarje ögonblick uppoffra sina egna intressen, sitt eget lugn, alla betänkligheter för befordrandet af hans väl. Hon hade varit och var fortfarande en samvetsgrann vårdarinna af den åt henne anförtrodda egendomen. Lowndes, som nu var tjugofem år, skulle längesedan ha gjort slut på densamma. Det var utan tvifvel en riktig uppfattning af gossens böjelser — han var sexton år då mr Cartaret dog — som föranledde fadern att göra hvad han gjorde. Hans son var vid den tiden i Eton, en näsvis skolpojke som blott tänkte på sina nöjen och saknade all ambition, men mycket omtyckt af sina kamrater och ytterst vårdslös om penningar. Såsom det skett på det färska trädet. så skedde det nu på det torra. Oxford hade ej förbättrat honom; han hade störtat sig i en hvirfvel af nöjen och kommit hem med omkring tvåtusen