Göteborgsposten – 12 juli 1871, sida 1

Så ha vi mr Dapper hvilken ni skall bemöta med aktning, som han förtjenar, men låt honom ej bli förtrolig med er. — Det kommer visserligen aldrig att bli någon förtrolighet mellan honom och mig, sade Maud med oefterhärmligt förakt. — Aha! är ni af den sorten? Men jag skall säga er en sak, och det är att jag ej heller gillar några stolta miner, unga qvinna. Tjenare kunna göra sig aktade utan att sätta sig på sina höga hästar. På dem kunna de ej alltid se hvart det bär och jag vet mer än ett exempel på att det burit ohjelpligt utföre med dem. Ni är ej böjd för trots, hoppas jag? Sådant kan jag ej tåla. Den sista flickan som blef afskedad ville aldrig låta en få behålla sista ordet, och hon blef derföro ej qvar länge. Kom nu med mig upp till mrs Cartaret. Med dessa ord öppnade hon dörren på vid gafvel och gick ut, hvarefter hon passerade genom on lång koridor och uppför en baktrippa samt åter genom en korridor, tills hon kom till en dörr, hvilken hon öppnade utan att knacka på. — Här är den unga qvinnan, min fru — skall hon komma in? — Ja, min goda Rouso, för all del, svarade en hög röst med stark fransk brytning. Maud inträdde och befann sig i ett rymligt rum, öfver hvars ena hälft en läderskärm var dragen. Bakom denna stod en stor imperialsäng och i denna säng låg mrs Cartaret vid sin frukost samt omgifven af kuddar, böcker, tidningar och bref, några på golfvet, andra åter på sjelfva