Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 2

sandtera tömmarne, och han steg något i Mauds aktning, lå hon såg huru skickligt han styrde den eldige hästen, hvilken skulle ha råkat i sken med en mindre erfaren körsven. — Och nu känner ni mitt namn — hvad är ert? frågade han. — Hind. — Åh, miss Hind. Godt. Vi känna nu hvarandra och skola snart bli vana vid hvarandra, hoppas jag... Det var litet oväntadt för mig att jag idag skulle komma att fara till Salisbury, jag som ej är ute och åker två gånger på året. Men fisk och ett som annat behöfdes i hast, ty sällskapet kom oväntadt — några af mr Lowndeses vänner — och vi hade ej tid att hemta i London. Derföre kommo vi, mrs Cartaret och jag, i går afton öfverens om att jag skulle resa dit med första bantåget — ehuru jug sanningen att säga ej tycker om att stiga upp alldeles så tidigt — ha! ha! — Hvycm är mr Lowndes? frågade Maud för att säga något. — Mrs Cartarets ende son — mr Lowndes Cartaret — en vacker ung herre — kommer hit ner alldeles oförhappandes, för sällskap med sig, utan att ens skrifva en rad på förhand — just likt honom! Men hon bryr sig ej derom, det kan ni vara säker på! Hon skulle ej bry sig om ifall han toge hela hästgardet med gig hit ner — ehuru hon är en konstig qvinna och har sina nycker emellanåt. .. Hon tillber honom och låter honom göra nästan hvad han vill — och han känner alla hennes små svag: