Göteborgsposten – 8 juli 1871, sida 1

DB AAAAA sin sköna, eller en bankruttör, som håller på jatt schappa till Amerika? Lugna er och ni I skall få veta det. Plötsligt stannar han framsor ett hus, hvari bor en ryktbar lakare. Han fringer på klocksträngen, en gång, två gånger, tre gånger.... Ingen kommer. Ilan skär I i tänderna, nystar fram ett par alnar svordomar j och stampar af raseri, så att vattnet sqvätter tupp till Åsörsto Sal. Nu vrides en nyckel om i portlåset. Porten öppnas på glänt och en qvinnoröst uttalar från det inre afen schal b den vanliga helsningsformeln vid dylika tillällen: IIvem är det, som väcker folk midt i natten?: — År doktorn hemma? spörjer nattvandraren med ångestfull stämma. — Doktorn, hvilken doktor: — Kors doktor X. vet jag, han bor ju här i huset? — Doktor X. är bortrest och doktor Z. sköter hans praktik, det har stått i tidningarne. Det är då ... Dånet af porten, som smälles igen midtför den frågandes näsa, förtar resten af den nattliga monologen. Figuren återtager sitt gatlopp och lyckas snart att träffa den anvisade läkaren. För Guds skull, bäste herr doktor, följ genast med mig, min hustru håller på att ge upp andan! Doktorn är straxt färdig. Snart befinna de sig båda i det äkta parets sängkammare, Un nattlampa belyser den hemska scenen. I sängenfligger ett medelålders, temligen korpulent fruntimmer, som uppger höga ångestskri, hvilka komma hennes regndrypande äkta hälft att skaka tändorna af ångest. Doktorn går fram till den sjuka, känner henne på pulsen och ber att få veta huru sjukdömen först yppat sig. Häftiga magplågor ... huu kräkningar .... huuu ... kallsvett ... huuun... huttrar mannen som undergår en torkningsprocess framför den i hast uppgjorda brasan. Patienten sjelf säger icke ett ord, hon endast vojar sig och pekar betydelsefullt mot sängkammarens fönster, framför hvilka hänga rullgardiner af den briljantaste gröna färg, som vid skenet från den lustigt flammande brasan blir ännu klarare. Aha rullgardinerna, mumlar läkaren för sig sjelf, vjag förstår, upptager sitt bindtyg, framtager en sax, klipper ett duktigt stycke ur den ena gardinen, skrifver ett recept, ger nödiga order för natten och lofvar att återkomma följande dagen. Så sker äfven. O under! Den sjuka är nu alldeles frisk och utvecklar vid kaffebordet en förträfflig aptit. Ännu underbarare! Den kemiska undersökningen har ådagalagt att den gröna färgen på rullgardinerna icke är giftig. Huru hänger nu allt detta tillsammans? Ni skall få veta det — under det strängaste tysthetslöfte förstås, ni brukar ju ej springa med sqvaller, hvaba? Aftonen före den fasansfulla natten har herrskapet varit på en Göteborgssup af det hejdundrande, solida slaget. Frun, som vet att sätta värde på ett godt bord, fattar synnerligt behag till en himmelsk champignon-omelette, äter först sina modiga två portioner deraf, är nog oförsigtig ta en till, blir våt om fötterna under hemvandringen från supån — man har ej ekipage — och ådrar sig en lätt förkylning. Man går till hvila och efter gammal god vana läser mannen högt för sin gumma ur aftonens tidning — framför allt följetongen och annonserna, ty dem älskar hon mest. Frun är just på väg att stilla inslumra, då plötsligt champignonomeletten och förkylningen samfäldt börja göra sin verkan. Olyckligtvis håller föreläsaren i detsamma just på med följande tirad: .. gröna rullgardiner, som äro rätt betydligt arsenikhaltiga och begagnandet af sådana kan medföra skadliga följder för helsan samt sjukdomsfall af denna anledning redan yppat sig... Längre hinner han ej, ty nu höres det första jämmerskriet från hans hulda maka. Aj, aj, jag är förgiftad-, pustar hon, se på gardinerna, aj... Resten af historien känner ni.