Göteborgsposten – 7 juli 1871, sida 2

Dersör mäste vi upprätthålla och understödja vår regering, republiken, utan att tvista om småaktiga nyanser. En regering, i hvars namn man stiftar lagar, slutar fred, utkräfver millioner, skipar rätt, krossar uppror, hvilka varit i stånd att bortsopa tio monarkier, är en giltigt bestående regering, hviken genom sjelfva sin handling bevisar sin giltighet och sin makt. Denna regering bjuder aktning åt alla, och den, som hotar henne, är en upprorsmakare! Derefter öfvergår tal. till den nuvarande oppositionens naturenligt förändrade karakter; den måste drifva på och kontrollera, icke tillintetgöra. Den måste respektera den bestående autoriteten, legaliteten, valen, utan att uppgifva sin rätt till kritik och reform. Framför allt måste Frankrikes egentliga onda: okunnigheten, försvinna, ur hvilken omvexiande despotism och demagogi framgingo, och det enda medlet deremot är allas uppfostran. Frankrike har låtit sig öfverflyglas af andra folk, hvilka voro mindre begåfvade, än det, men skridit framåt, under det Frankrike gått tillbaka. Ja, utropar Gambetta, man kan med bevisen i hand påstå, att det är vår nationala bildnings underlägsenhet, som ådragit oss sådana olycksslag. Vi hafva slagits af motståndare, hvilka på sin sida hade förutseende, disciplin och vetenskap. Detta bevisar, att det tillochmed vid den materiela styrkans konflikter är intelligensen, som behåller ötverhanden. Och i afseende på de inre förhållandena, är det icke den okunnighet, hvari man låter massorna sjunka, som nästan oaflåtligt alstrar dessa kriser, dessa fasansfulla explosioner, hvilka dyka upp i vår historia såsom ett slags kronisk sjukdom, så regelbundet att man skulle kunna på förhand bebåda inträffandet af dessa oerhörda sociala stormar? Alh, vi måste lösgöra oss från det förflutna. Vi måste återupprätta Frankrike. Ack! detta var det rop, som dagen efter våra olyckslag framträngde ur allas bröst. Under tre månader har man hört detta heliga skri, denna plötsliga dagning hos ett folk, som ej vill gå under. Man förnimmer ej mera detta rop. Man hör numera endast talas om dynastiska sammansvärjningar; det talas blott om, hvilken pretendent som skall bemäktiga sig spillrorna af det i fara stadda fäderneslandet. Detta måste taga slut; dessa skandalösa begär måste röjas å sido, man får hädanefter endast tänka på Frankrike. Man måste göra front mot åe okunniga och arflösa, och ur den allmänna rösträtten, som skapar styrkan genom siflror, skapa. den genom förnuftet upplysta makten. Revolutionen måste fullbordas. Gambetta vill återfordra dessa revolutionens grundsatser, utbredningen af rättvisans och förnuftets principer, garanti för rättvisa, jemlikhet och frihet, arbetets herravälde och betryggandet af detsammas rättmätiga frukter. Materiela vinster har revolutionen gifvit, men de moraliska och politiska vinsterna ha blifvit efter; detta gäller för arbetaren och isynnerhet för bonden. Derför äro också landtfolkets omröstningar och handlingar, öfver hvilka man så ofta klagar, helt logiska och naturliga. Bönderna (endast de?) äro i intellektnelt hänseende flera århundraden efter den upplysta delen af befolkningen. Men derför måste man oförtöfvadt inverka på dem, höja och uppfostra sdemoch af ordet ruralitet och rural bör man ej göra ett skällsord. Funnes det blott en rural-kammare i ordets verkliga betydelse, en kammare som icke består af trångbröstade landtjunkare, utan af upplysta, fria bönder, hvilka äro i stånd att representera sig sjelfva! Denna nya sociala kraft skulle vara en allmän: lycka. Man är dock tyvärr ännu icke kommen så långt, och derför måste man, för att omgestalta fäderneslandet, moraliskt frigöra arbetsfolket och undervisa landtfolket om, hvad det är skyldigt samhället och hvad detta kan fordra af detsamma. Men det år ej nog med, att hvarje man kan tänka, läsa och döma förnuftigt,! han måste äfven kunna handla och strida. Bredvid skolläraren måste gymnastikläraren och soldatinstruktören ställas; våra barn, våra soldater, våra medborgare måste lära sig att föra svärdet, sköta geväret, göra långväga marscher och ligga om natten under bar himmel; båda uppfostringsgrenarne måste gå hand i hand, om man icke vill bilda skollärare i st. f. patrioter. Ja, mina herrar, då man förebrått oss att vi upplefvat denna stora skam att se Klebers och Hoches Frankrike förlora tvenne af sina mest patriotiska provinser — dessa provinser hvilka på samma gång egde i högsta grad militärisk, kommersiel, industriel och demokratisk anda, så måste vi tillsjrilva vår fysiska och moraliska underlägsenhet etta. I dag bjuder oss fosterlandets intresse att icke uttala några oförsigtiga ord, att tillsluta våra läppar och att till djupet af vårt hjerta tillbakatränga våra känslor, att ifrån grunden upptaga det stora nationala pånyttfödelsererket, att egna ät det all vår tid, för att bringa något varaktigt till stånd. Skulle det dertill behöfvas tio år, tjugo år, välan, må man då bestämma dessa tio, tjugo år för detta ändåmål, men må man börja genast; man bör se en ny generation skrida fram hvarje år, hvilken är stark och intelligent och älskar vetenskapen ej mindre än fiderneslandet, som bär i sitt hjerta den dubbla känslan, att man endast då tjenar fäderneslandet väl, när man tjenar det med sin arm och sitt förstånd. Vi ha uppfostrata i en hård skola; vi måste, om det är möjligt, kurera oss från detta fåfängans onda, som beredt oss så mycken olycka. Vi måste äfven komma på klar fot med, huru stor del af ansvaret som faller på hvar och en af oss, Och, när vi se läkemedlet, offra allt för dess snara ernående; måste bättra oss, återupprätta oss. Intet offer bör vara oss för högt för att ernå detta; vi måste framför hvarje annan fordran uppställa denna: den fullständigaste uppfostran ifrån de första elementerna ända till det menskliga vetandets högsta spets. Det skall naturligtvis vara den erkända förtjensten, den uppenbara, bepröfvade förmågan, som stiga uppför dessa trappsteg; redliga och opartiska, af sina medborgare fritt valda domare skola offentligen döma deröfver, så att portarne endast öppnas för förtjensten. Lätom oss såsom det olycksaliga upphofvet till allt vårt onda ätven förkasta dem, som satt frasen i handlingens ställe, alla dem som föredragit gunstlingen framför förtjensten, alla som af vapenyrket gjort ett medel, icke att beskydda Frankrike, utan att tillfredsställa sin herrskares nycker och blifva medbrottslingar i hans förbrytelse (bifall). Med ett ord: låtom oss ätervända till sanningen Det är tydligt för en och hvar, att, när i Frankrike en medborgare ser dagens ljus, med honom födes en soldat och att den, som städse undandragar sig denna dubbla pligt af borgerlig och militärisk utbildning, blir utan barmhertighet beröfvad sina borgerliga och valrättigheter. Låtom oss ingifva de nuvarande och kommande generationerna den tanken, att i ett demokratiskt samhälle ingen är värdig att deltaga i dess regering, hvilken icke eger förmågan att