geriet låg. Och hvad betydde väl ett namn? På detta sätt underhandlade hon med sitt samvete, tills hon öfvertygat detsamma om att hon utan skrupler kunde använda det i hennos byrå förvarade betyget. Hon hade tid att skrifva sitt brof och gå med detsamma till postkontoret i byn — hon vågade nemligen ej lägga det i husets postväska och utsätta det för någon tjenares nyfikna blickar — samt tillbaka igen i skymningen innan middagsklocken ringde. Men John Miles fick se henne från sitt fönster och undrade hvad som kunde föra miss Pomeroy till postkontoret vid åenna tid på dagen. (Forts.)