Göteborgsposten – 6 juli 1871, sida 2

lvertäaglt oblulCe a ungl. D. Frän Utlandet. ö De i Frankrike nu verkställda kompletteringsvalen ha utfallit i afgjordt republikansk anda. Sjelfva de legitimistiska bladen medgifva det, och de republikanska ha en särdeles triumferande min och mena, att valens utgång betryggar republikens bestånd. Och häri kunna de på visst sätt ba rätt. Det republikanska partiet inom nationalförsamlingen skall visserligen, oaktadt sin nu erhållna talrika förstärkning, ännu fortfarande vara i minoriteten; men det skall likväl vara mäktigt, emedan majoriteten, eller det så kallande ordningspartiet, är söndradt inom sig. Detta ordningsparti befinner sig neml. i den egendomliga belägenheten, att det måste hålla till godo med Thiers såsom ordningens och stabilitetens egentlige representant, om det icke vill förneka sin egen konservativa princip, och så länge det så gör, har det majoritet; men när det försöker att ersätta den i Thiers förkroppsligade provisoriska ordningen med en bestämdt monarkisk form, så kommer det säkert i minoritoten. Legitimister och orleanister äro fullkomligt ense derom, att monarkien måste återställas, men de stå alldeles oförsonliga midt emot hvarandra, när man skall afgöra om sättet för detta återvändande till den monarkiska ordningen. Ja, tillochmed fusionen, som hvarken vågar att förneka eller erkänna familjen Orleans, emedan den icke vill åter söndra sina anhängares falang i tvenne fientliga läger, sjelfva denna föregifna fusion är ett nytt tvedrägtsfrö i de monarkiska partiernas sköte och försvårar för desamma hvarje aktivt uppträdande gentemot de faktiska förhållandena. Monarkiens återställande i Frankrike i närvarande ögonblick skulle vara detsamma som legitimitetens återställande i Henrik V:s person. Detta allena skulle vara ett logiskt återvändande till den monarkiska ordningen. Men i Frankrike vet nu en och hvar, att gretve Chambords parti icke är tillräckligt starkt och inflytelserikt, för att uppbära och bibehålla hans regering. Personer, som äro invigda i de politiska idåer, den verkställande maktens chef nu hyser, försäkra, att Thiers riktigt uppskattat denna fara af en monarkisk restauration och just derför uttalat sig så bestämdt under de sista veckorna för republikens bibehållande, emedan han ännu icke anser orlöanisterna för möjliga, och Henrik V för absolut omöjlig. Denna kännedom om Thiers sinnelag och om de monarkiska partiernas speciela svaghet inom nationalförsamlingen, har föranledt de franska republikanerna att på allt sätt understödja Thiers och stärka honom i hans tillsvidare mot restaurationsplanerna fientliga hållning. Det finnes ej något mera slående exempel på denna taktik hos det republikanska partiet, än Gambettas senaste tal till de delegerade från den republikanska komitn i Bordeaux. Leddes icke Gambetta af en dylik partitaktik, så skulle hans politiska antecedentia aldrig tillåta honom att så afgjordt godkänna den nuvarande regeringen, hvars mest framstående representant ännu för kort tid sedan betecknat Gambettas krigspolitik, som en politik tör rasande dårar. Om Gambetta, som under förliden vinter förhindrade hvarje försök till inkallande af en nationalförsamling, förklarade guerre å Voutrance för den enda möjliga politiken, som sedan dess brännmärkt fredsslutet såsom feghet och fosterlandsförräderi — om Gambetta måste man förutsätta, att han är afgjordt fientlig mot den nuvarande regeringen. Men nu visar det sig, att han, i trots af alla de protester och all den fördömelse som hans politik erfarit från denna regerings sida, icke allenast godkänner henne, utan äfven erkänner henne såsom väl berättigad och laglig och betraktar ett hot emot henne, hvarifrån det än må komma, såsom uppror. Detta är helt säkert icke Gambettas uppriktiga mening, men det är konseqvensen af