Göteborgsposten – 6 juli 1871, sida 2

bördan af min närvaro i ert hus. Det kan ej ske för snart. Men jag vill ej befria er, och ej mig heller, från denna börda genom att gifta mig med en gammal man emedan han är rik och framhåller den lockelsen att han en vacker dag skall lemna mig som rik enka. Jag förmodar att det är något sådant ni menar med era lysande utsigter. Då jag gifter mig, vare sig det blir med en rutarmad skurk eller ej, skall jag ej motse ett enkostånd såsom höjden af jordisk lycka. Och derföre vill jag ej gifta mig med mr Durborough. Jag vill ej sälja mig — ej ens för att bli oberoende af er. Men i alla fall, sir Andrew — här var det omöjligt för flickan att längre tala lugnt, snyftningarne ville nästan qväfva henne — kan ni vara säker om att jag ej skall fortfarande vara er till besvär här mycket längre. Efter hvad ni sagt — och jag är glad öfver att ni slutligen talat rent ut — så ju förr jag lemnar detta hus desto bättre. Hon vände sig hastigt mot dörren och lemnade rummet innan hennes förvånade motståndare kunde hitta på något passande svar. Hon sprang uppför trapporna och låste in sig i sitt rum. Derpå kastade hon sig på sin säng och stormen bröt lös? de länge återhållna tårarne — tårar af passion, förödmjukelse och förtrytelse — frambrusto och slutligen snyftade hon så häftigt att bädden skakade under henne. Den hade kommit slutligen, denna kris som hon länge kännt hota, som hon i sin oroliga längtan efter frihet ibland nästan motsett med hopp. Ord hade blifvit uttajade som aldrig skulle glömmas och det enda som nu