Göteborgsposten – 6 juli 1871, sida 2

delser, om hvilka vi allesammans läst och hört tillräckligt, som utan tvifvel kommit mången beskedlig puttelkrämare i våra lugna svenska småstäder att vid genomläsandet af avisorna spritta till i ländstolen och tappa pipan i golfvet af förskräckelse, hade sin spets i det bekanta yttrandet vid en af !Xommunensdinåer, då sluskar, både i fysiskt och moraliskt hänseende, vräkte sig på sidenkanapber och läto servera sig på guldserviser, det yttrande, som låter så här: Om det verkligen funnes en Gud, så borde han skjutas! en klumpig imitation af Marats invokation under åskvädret: Gud, om det är sannt, att du finnes till, så låt din blixt döda mig! Konventet på sin tid lät afskaffa kristendomen, förnekade officielt Guds tillvaro och dekreterade förnuftets dyrkan, men Robespierre fick samvetsqval och lät konventet författa ett nytt dekret, hvari Högsta Väsendet och ett lif efter detta åter togos till nåder. Kommunisterna hotade att skjuta Gud och skulle nog genom sina petroleuser velat antända hans himmel med lågorna från helvetet inom deras eget bröst, men Han, som styrer verldarnes öden, riktade kulorna åt dem sjelfva och lät deras hädelser komma öfver deras egna hufvuden. Exempelvis, hvilken egendomlig ödets lek har ej inträffat med Courbet, målaren, den förste bland kommunens medlemmar, som framkastade den djefvulska planen om Paris jemnande med jorden, som lät kullstörta Vendömekolonnen och kastade brandfacklan in i Tuilerierna! Läste vi ej nyligen att han, iföljd af ett på hans egen föranstaltande vidtaget försigtighetsmått, utan att någon mot honom fientlig menniskohand haft dermed att bestyra, nej, så att säga genom naturens egen straffande hand, fått förintadt det för honom måhända käraste på jorden: hans egna konstskapelser, hvilka möjligen i en framtid kunnat bidraga till att skingra skuggorna kring hans dystra bild på bladen af 1871 års revolutionshistoria! Kommunen gick under och Thiers tågade in i Paris, medförande samhällsordningen på bajonettspetsen. Nya scener ur det stora sorgespelet ÅKain och Abel, hvari dekorationerna äro målade med blod, gråt, förbannelser och tandagnisslan utgöra körerna, kanenad och gevärsskott ackompagnementet! Några veckor förgå och spåren af föregående månaders förödelses styggelse försvinna alltmer: 60,000 arbetare äro dagligen sysselsatta med att utplåna dem, innan kort skall Vendoöme-kolonnen åter höja sig mot skyn, de platser, der Tuilerierna och Hötel de Ville stått, från ohyggliga brandtomter, med spöklika skorstenar och halfkolnade murar med hemskt stirrande fönsteröppningen vara förvandlade till prydliga torg eller vackra parkanläggningar, såvida, hvilket ingalurda är otroligt, icke nya palatser uppstå istället. Några månader allena och allt skall åter vara inne i sitt gamla esse igen. Det heter ju allaredan, att Offenbach komponerar en ny operett, att Sardou skrifvit en ny komedi och Alexandre Dumas en ny tendensroman, att Thrsa åter sjunger sina tvetydiga kupletter i ÅLa chatte blanche. Paris skall åter bli den mest efterlängtade stationen för alla turister på lifvets jernbana. Gastronomerna skola skynda dit för att njuta af dessa läckra måltider, som endast pariserköket kan framtrolla, njuta af dess fricasse, inventeradt under Louis XII, dess glacer (Henri IV), cåtelettes å la Maintenon (Louis XIV), gigot å la Mailly (Louis XV), dindons truffös (Philippe Egalit6), altruffe å la purcc dortolans (Louis XVIII duc dEScars), denna sistnämnda en rätt af ännu större historisk ryktbarhet än de förut uppräknade. Se här hvad man berättar derom: Denna läckerhet: soppa kokad på ortolansparsven (Emboriza hortulana) och tryffel, tillreddes alltid af konungen och hans förtrogne, hertig dESCars, med högstegna händer; ingen dödlig mer än dessa båda kände till hemligheten at dess tillagning. Dagen efter dessa minnesrika måltider innehöll alltid den officiela tidningen följande notis: Konungen och hertig dEscars ha haft en hemlig ötverläggning i H. M:ts kabinett. Den ädle hertigen skulle dock en dag falla ett offer för sin trohet mot sin konungsliga herre. En middag, då purcen lyckats uppnå en fulländning, den högsta som mensklig gastronomi i denna verlden kan tänka sig vis-a-vis purer, täcktes de båda höga herrarne proppa i sig så mycket deraf, att de på natten öfverföllos af den häftigaste kolik. Läkarne förklarade utan barmhertighet den olycklige hertigens tillstånd för hopplöst; i undersåtlig ifver hade denne, underdånigt följande sin konung i fotspåren, eller