Göteborgsposten – 6 juli 1871, sida 1

portarne till min park med en avärm barn, väntande att jag skall understödja er? (Maud rodnade mot sin vilja vid tanken på den stackars Miles). Om ni det gör så misstar ni er alldeles. Om ni ingår något förnedrande giftermål, hvilket jag förmodar ni vill kalla romantiskt, så kom ihåg att jag har ingenting vidare att säga er. Jag har redan gjort mycket mer för er och fördragit era nycker tåligare än de flesta män skulle ha gjort, men jag säger er öppet att mitt tålamod är uttömdt! Vet ni hurudan er ställning är, unga dame? Ni har ej en shilling som ni kan kalla er egen! Om ej jag varit skulle ni nästan hållit på att svälta ihjel i ett tarfligt näste vid Torquay! Under sju år har ni bott i mitt hus och jag trotsar någon att kunna säga det jag ej behandlat er väl. Ni har fått använda ett par hästar såsom era egna; jag hur haft er i London och kostat på er nipper och allt hvad ni kunnat önska. Ni har aldrig behöft neka er något, och detta är den tack ni gifver mig. Ni vill ej mottaga ett eget hem då det erbjudes er — ett ganska oväntadt anbud i alla hänseenden och förenadt med de mest lysande utsigter. Tror ni att jag ämnar hålla er qvar här och låta er nära era dumma romantiska griller tills någon utarmad skurk vinner ert tycke? — Ej såvidt på mig beror, svarade Maud med en röst som darrade af förtrytelse. Jag känner tillräckligt de förbindelser i hvilka ödet ställt mig till er, sir Andrew, utan att behöfva bli på ett så grannlaga sätt påmint om dem — jag känner dem tillräckligt för att vara angelägen om att så snart som möjligt befria er från