Göteborgsposten – 5 juli 1871, sida 2

ket bittraro huru de försökte tvinga henne till denna sörening, mot hvilken hennes kropp och själ i lika hög grad uppreste sig. och nu hade Februari kommit och med denna månud mr Durborough i egen person, på intet vis orolig med afseende på resultatet af hans besök, utan med en Ciesars lugna sjelfförtroende. Maud visste således att en kritisk tidpunkt var i annalkande, då hon och hennes styffar skulle ha en hufvudbatalj, i jemförelse med hvilken alla föregående kunde anses såsom blotta skärmytslingar. Men hon var så uppledsen vid det lif hon förde, så trött vid enformigheten och bristen på några starka lefvande intressen, att det fanns ögonblick då hon frågade sig sjelf om det ej i alla fall vore bäst att följa denne man och få ett eget hem, bestämda skyldigheter och ett oberoende lif. Ja, men skulle hon väl bli oberoende, bunden vid en sådan man? Hon visste att hon ej skulle bli det, och det var blott för ett ögonblick ett sådant alternativ framställde sig. Hennes ädlare natur förkastade med förakt denna tanke. Om de ville bli af med henne, kunde de laga att deras önskan blefve uppfylld; hon skulle med glädje antaga plats som guvernant förvärfva sitt uppehälle på hvilket hederligt sätt som helst, nej, tigga sitt bröd hellre än sälja sig och begå mened genom att svärja kärlek, heder och lydnad åt denne man som hon föraktade. Det var lady Herrieson som öppnade striden. I skymningen samma afton som mr Durborough anlände, kallade styfmodern Maud till sig i bondoiren, riglade dörren och lät henne taga plats på en soffa nära elden. Lady