Göteborgsposten – 5 juli 1871, sida 2

af de fällda yttrandena, var mötets politiska tendens framskridet liberal, och den älsklingsfråga, som ställdes till en kandidat, för att pröfva uppriktigheten af hans tillgifvenhet för republikanska åsigter, var: Ställer ni republiken öfver den allmänna omröstningen ? Den förste kandidat, som jag hörde besvara denna fråga, var en läkare, hvilken redan tillkännagifvit, att hans republikanska tänkesätt funnos i de talrika läkareböcker, som han skrifvit, och han underhöll nu sina åhörare med betonande af fördelarne af primärundervisningen för de fattiga. Man märkte icke pointen häri, förrän han riktade den mot okunnigheten hos de valmän, hvilka under allmän omröstning fingo sig anförtrodd en rätt, som de icke kunde utöfva De enda personer, åt hvilka valrätt borde medgifvas, voro de som egde pröfvade republikanska grundsatser Han uppmanades derpå att definiera en republik, hvilken han sade vara en Respublica, derpå började han stamma och slöt förvirrad under skrattsalfvor och handklappningar, hvilka likväl icke voro så komplimenterande som de läto, ty då han föreslogs till mötets kandidat, blef han enstämmigt förkastad. Hr Athanase Coquerel, den bekante protestantiske pastorn, alltid en gunstling hos politiska folkförsamlingar i Paris, lyckades vida bättre. Han behöfde lyckligtvis icke redogöra för hvad en republik är och afhöll sig äfven förståndigt nog från att göra det; och hvad angick republikens sättande öfver allmän omröstning, så sade han sig visserligen göra det, i den mening att äfven om ingen annan ville en republik, så skulle likväl alltid han vilja ha en sådan, äfven om han skulle af majoriteten beröfvas förmågan att erhålla en dylik. Den starka sidan i hr Coquerels tal var dock dess hat och fruktan för prestpartiet. Ingen monark, sade han, kunde utropas i Frankrike, utom genom prestpartiets hjelp och medverkan. Detta parti skulle alltid fordra något i ersättning. Detta något skulle, efter hvad man hade rätt att på grund af de klerikalas agitation antaga, vara ett militäriskt korståg till förmån för påfvens verldsliga makt, och i betraktande at dessa omständigheter var han emot monarkien. Det är omöjligt att förneka riktigheten i detta räsonnemang, och talaren gaf en fin vändning åt sina argumenter, genom att uppdraga en roande jemförelse mellan den ställning, som Italiens hufvudstad intager till landet i dess helhet, och den, hvari Paris befinner sig till Frankrike. Han antogs enstämmigt af mötet som dess kandidat. Vid mötets slut föreslogs Gambetta till kandidat och hans namn emottogs med högljudt bifall. Han antogs som kandidat med synbar enstämmighet, men syntes vara missbelåtna, men ville icke inlåta sig på jag såg många vägra att räcka upp sina händer; de någon protest. Det är otvifvelaktigt, att Gambetta har en vida större makt öfver parisarne, än hans motståndare ville antaga, och hans ställande i spetsen för ÄInternationaleis lista skall gifva en stark politisk impuls åt detta parti. Han väntas till Paris i dag (d. 29 Juni), och han tyckes ha handlat efter en omsorgsfullt uppgjord plan. Först skref han till ÅTribune i Bordeaux, sägande, att han icke kunde ställa sig som kandidat vid kompletteringsvalen, emedan han icke ville gifva en skenbar laglighet åt en kammares ansträngningar, hvilken önskade att göra sig till en konstituerande församling. Derpå begaf han sig till Bordeaux och höllj ett tal, och sedan han sålunda sonderat grunden, lät han förstå, att fastän hans skrupler kunde förhindra honom ifrån att framträda som kandidat för Bordeaux, skulle de likväl icke kunna ha samma betydelse, om han sattes i spetsen för den radikala listan för Paris. Så skedde äfven, och alla dessa herrar, hvilkas ömtåliga samveten gjorde kammaren för dem outhärdlig, återvända nu till densamma med begär efter hämnd. Tyvärr för dem, skall en tid af tre månader förflyta, innan de skola få tillfälle att gifra uttryck åt sina känslor, och hvad kan icke ske i Frankrike på tre månader? Hr Thiers kan tillsdess ha ombildat sin minister, och i stället för att ett kabinett, bestående af fem frihandlare och två protektionister, hvilka samtidigt äro upptagna med att handhafva Frankrikes finansiela angelägenheter, skall han ha kunnat omgifva sig med män, hvilka ej stå i direkt motsats till de hutvudprinciper, på hvilka han anser landets välfärd kunna yggas. Såvidt vi för öfrigt känna om valen, ha dessa utfallit med öfvervägande majoritet till förmån för republikanerna och med få undantag till förmån för de moderata republikanerna. Så ha i 34 departementer valdts 56 republikaner och endast 12 konservativa. Den bekante general Faidherbe, som med sådan skicklighet anförde den nyskapade nordvestra armen, har valdts på tre ställen. Betecknande för bonapartiska partiets ställning är, att Rouher fallit igenom i Charente Inserieur, der man dock trodde honom vara fullt säker om framgång. Det är en förlust för nationalförsamlingen; ty Ronher är oaktadt allt en eminent förmåga och skulle för visso brutit mängen skickligt förd lans till förmån för handelsfriheten gentemot Thiers protektionism. Ruinerna efter Hotel de Vllle i Paris,