Göteborgsposten – 4 juli 1871, sida 2

oCTimes framför sig, hände ofta att mellan honom och den ledande artikel som sysselsatte honom trå stolta passionerade ögon blickade fram. Vid sådana tillfällen vägde nationernas öden ingenting i vågskålen mot en viss i närheten boende ung olycklig flickas öde. Allt detta ökade ännu mera det tvungna och tveksamma i hans sitt mot Maud då de träffades. Men huru mycket han än aktade sig för att genom ord eller blickar förråda sina känslor, blefro de icke destomindre upptäckta. Maud Pomeroy var ingen kokett. Att leka med en mans känslor var ej i hennes smak, och aldraminst med en mans hvilken hon aktade så högt som John Miles. Äfven hon hade drömt om hvad kärlek kunde vara, om någon man för hvilken hon skulle vilja uppoffra hela verlden, men denne man var ej adjunkten. Hon vördade hans karakter och aktade hans åsigter, äfven då de voro diametralt motsatta hennes egna. Under diskussionerna med sir Andrew var Maud alltid förtjust öfver Miles oberoende och manligt uttalade åsigter. Hon var van att se alla böja sig för sir Andrew för att ej värdera den fasthet hvarmed en ung blyg man motsatte sig många af den sjolfkäre baronetens älsklingsteorier. John Niles belägonhet var ofta kinkig nog då han satt vid sir Andrews bord och hörde åsigter uttalas som han ansåg fördersliga. Det sätt hvarpå adjunkten, utan att glömma den aktning han var skyldig sir Andrews år och samhällsställning, alltid påpekade hvad som var falskt i baronetens påståenden ingaf miss Pomeroy en hög tanka om hans heder och moraliska oförsagdhet, Hon hade derföre talat till honom