Göteborgsposten – 4 juli 1871, sida 1

— Jag hatar det lif jag för och skulle göra hvad som helst för att slippa ifrån det, hade hon en gång sagt då hon led af någon yttring af tyranni från sir Andrews sida. Jag är till ingen nytta i verlden — jag önskar att jag vore död. De gingo vid detta tillfälle i sällskap från en fattig qvinnas boning. Den unge mannen stannade hastigt, suckade, skakade på hufvudet och rodnade då han svarade: — Ingen har rättighet att yttra sådana ord. Hvarje menniska kan vara till någon nytta i verlden om hon vill. — Jog kan det ej. Hvad kan jag göra? Mamma behöfver mig ej. Om jag vore hennes eget barn, skulle det vara en annan sak. Jag är en börda för sir Andrew och hon känner det. Deras enda tanka är nu att bli af med mig. Om jag blott kunde på något sätt förvärfva mitt uppehälle — om jag blott kunde vara oberoende, skulle jag ej vara så olycklig. Det är denna olidliga ständiga overksamhet som dödar mig. John försökte framstamma något godt råd; hvad han sade hade ej åsyftad verkan, men efter den dagen talade hon blott föga med honom om sig sjelf. Huru hon lärde känna sanningen visste hon ej sjelf: det var ej af något som han sade eller gjorde, men en öfvertygelse kom på henne att det skulle vara oklogt och orätt mot John att förnya sådana samtal. Sanna förhållandet var att denne blyge, rödnäsige adjunkt hade gjort sig skyldig till en stor förmätenhet. Han hade vågat förälska sig i lady Herriesons styfdotter. Han hade varit adjunkt här i fyra eller fem år: han hade sett