Göteborgsposten – 3 juli 1871, sida 2

himlen veto hvar! och hvars framtid var en källa till oro. Hon suckade mycket då hon tänkte på Maud och ännu mera då hon talade om henne, hvilket hon med stor öppenhjertlighet gjordo för några af sina vänner, som sedermera för andra vidt och bredt ordade om sir Andrews fördrogsamhet med denna egensinniga, sjelssväldiga sliekaoch om den söta lady Herriesons olycka att vara betungad med en sådan styfdotter. De hade rätt: sir Andrews fördragsamhet var stor. Sedd ur hans synpunkt — med afseende på allt hvad han gjort — var den nästan englalik, denna fördragsamhet. Han hade tagit mrs Pomeroy till hustru från hennes tarfliga hem i Torquay, der hon ej egde mer än lumpna fyrahundra pund om året; ban hado ej skickat hennes dotter till en skola, såsom mången man skulle ha gjort, utan låtit henne få bo med dem på Mortlands; han hade gifvit henne en ridhäst och skickat henne till London under säsongen samt hade tillochmed gifvit en bal för att fira hennes inträde i societetslifvet. Sir Andrew kunde ej glömma dessa saker. Och derför syntes hans fördragsamhet onglalik i hans egna ögon, då han talade med lady IIerrieson om sin styfdotters opposition mot alla hans önskningar och åsigter. I sanning, två naturer mera diametralt motsatta hvarandra kunde ej finnas. Allt som fastställts af bruket, allt hvad verlden antog som rätt och passande fann nåd i sir Andrew Herriesons ögon. In hård, rättrådig man, en öfverhetsperson, en man som lifligt intresserade sig för fängelser och förbättringsanstalter, som lemnade bidrag till otaliga barmhertighetsstiftel