Göteborgsposten – 3 juli 1871, sida 2

som boddo i ett hus nära ingången till parken och midtemot kyrkan, voro för öfrigt en och annan gång inbjudna till den store mannens bord — Miles något oftare än de andra, dels derföre att han bodde eå nära och det föll sig så lägligt att skicka efter honom då det var udda tal vid bordet, dels också derföre att han var ogift. Kyrkoherdens hustru och döttrar voro ej ofta inbegripna i bjudningarne, men det händo dock åtminstone en gång om året. Hvarföre de eller squire IIepwortibs familj eller Dykes, hvilken var af lika ädelt blod som Herrisons, fastän utarmad genom två generationer slösare. underkastade sig en ceremoni som do alltid flera dagar förut motsågo med en viss nervös oro är svårt att säga, om det ej skedde tillfölje af en vanlig mensklig fåfänga. Maud hade ej en vän bland alla dessa grannar. Kansko var det hennes eget fel; utan tvifvel voro några af dem bättre flickor än hon, men hon undrade hvarföre de kommo till Mortlands, och med hennes oberoende föreställningssätt fann hon hos ingen af dem något som uppmuntrade till förtrolighet. Hon hade en lislig, stark natur, älskade lifvet och alla verkligt menskliga intressen af hjertat. Hon kände sig förtäras af en sakta eld under snön på de höjder dit ödet nu kastat henne. Hon skulle ha arbetat sönder sina fiugrar intill bara benen för något som väckt hennes lilliga intresse, och dock bjöd ödet att hon skulle sitta med korslagda händer och låta sin ungdoms feberaktiga oro dö bort i overksamhet. En af hennes få förströelser var att rida. Jagten skulle ha varit nyttig för henne såsom en afledare för hennes lifliga na