Göteborgsposten – 1 juli 1871, sida 1

läsa dylika numoristiska pjeser af en uppbyggd recensent Åmed någorlunda uppfattningsförmåga?. Strömmon af badgäster och turister är fortfarande i stigande; slodtiden, landtbruksmötes-perioden, nalkas och någon ebb lärer väl svårligen förekomma i sommar. Ilagerlunden utanför Haglunds Hotell Göta Källare, sådan som titeln på stadens förnämsta hotell numera i sin helhet lyder, är hela dagen fullsatt af mer eller mindre distinguerade främlingar. Der sitter en mustascherad herre med nobel hållning och bredvid honom en elegant coifferad och kostymerad dam; det der kan vara prinsen och prinsessan Paskiewitsch, men är kanske i sjelfva verket en probenrenter med sin käresta; gruppen på andra soffan, tre damer med toiletter af omisskännelig engelsk snitt, utgöres måhända af hertiginnan af Aylesford, lady Finch och grefvinnan af Malcolm, såvida det icke är tre blue-stocks af samma skrot och korn som de älskvärda misser, i hvilkas af oss en gång förut påpekade reseminnen bl. a. smått och godt berättas, att i Sverige bränvin i stället för vatten förekommer i alla hus och hvilka bland andra kostliga miss-tag äfven ha trott sig se Gustaf Adolfs-statyn häri Göteborg — till häst. Som sagdt, det är kanske idel notabiliteter som vi möta på våra Ilamngator eller som sitta bredvid oss på schweizerierna och i Trädgården, som man numera för beqvämlighetens skull kallar vår vackraste lustgård. I Tisdags passerades dock vår stad af en hög badresande, som ej reste inkognito: konung Carl XV. Sjukdom och sorg hade, det märktes tydligt, tärt på hans jernhelsa, men det var ännu alltid samma högresta, konungsliga gestalt, samma vackra, halft melankoliska uttryck i de djupa, blå ögonen. Den svåra regnperioden aflöstes i förgår af en solljus och verkligt sommarlik väderlek och vål var det, ej minst för de pågående arbetena för mötet på exercisheden, som under denna tid på sina ställen företett anblicken af en storartad, men föga lockande gyttjebadsinrättning. Skulle, det Jupiter Pluvius nådigst förbjude, regnväder inträffa under pågåendo landtbruksmöte, böra stöflor med långa skaft komma att få en strykande afgång, men huru damer skola kunna med något slags behag, utom de egna, trafikera utställningsfältot, kunna vi knappast fatta, eåvida ej kavaljererna ändtligen en gång vilja i verkligheten göra, hvad de så ofta patetiskt försäkra: vilja bära dem på sina händer! Bland de förlustelser af olika slag som under landtbruksmötet vänta samtlige deltagarne — do stackars tidnirgsreferenterna oberäknade — kunna vi på förhand yppa en: konsert af Sveriges Niemann, Oscar Arnoldson. En annan konsert, egnad att påkalla allmänhetens lifligaste intresse, är den som i morgon gifves af de göteborgska qvartettsångarne hrr Notini, Engström, Nordsten och Otlersten. Denna qvartett har, som bekant, bildats här i Göteborg under d:r Ståls ledning och återvänder nu hit, på genomresa till Norge, efter att under en tur genom södra och mellersta Sverige ha skördat det lifligaste bifall och till sist i hufvudstaden ampla erkännanden både af kritiken och publiken. Konserten gifves i Exercishuset, inträdesafgilten är endast 50 öre och programmet återfinnes i dagens annonsatdelning. Qvartettens mening är att ge en folkkonsert, det torde måhända under nuvarande konkurrenslösa tid ej vara förmätet hoppas att publiken har en liknande åsigt: att det nemligen blir Åmycket folk på konserten. När solen baddar brännande från fästet och man långsamt släpar sin mer eller mindre omfångsrika lekamen från hemmet till arbetsrummet, från arbetsrummet till provianteringsstället, derifrån åter till arbetsrummet och så, förr eller senare, till hemmet igen, längtar man under den irriga kretsgången med samma åtrå som karavanen i öknen efter en liten oas, der man kunde få hvila ut efter vandringen på de glödheta gatorna och trottoirerna. Tiden eller beqvämligheten medger måhända ej att promenaden utsträckes ända till Trädgärdsföreningen, man förtviflar, går hem och tar sig en middagslur i ett gassande hett Vorelse eller slungar i sig det ena glaset iskyldt seltersvatten efter det andra på ett schweizeri med tropikernas temperatur. Men man bör icke förtvilla: orkar man icke till Brunnsparken eller trädgården, så finnas angenäma tillflyktsorter på närmare håll. Gör, om ni behagar en liten titt in på Musei gård, der under intendentens Malms vård uppvuxit en nu redan lummig liten park, i hvars midt en vacker fontän uppsänder sina svalkande vattonstrålar, der inbjudande trädgårdssoffor locka till svärmiska meditationer, så vida ej er lust för botanikens studium narrar er att fördjupa er i ett noggrannt och uppmärksamt skärskådande af den Jardin des Plantes i smått, omfattande nästan uteslutande nordiska växter, som, tack vare samme nitiske vårdare, florerar i de vackra blomoch buskgrupper, som öfverallt möta edra blickar. Skulle ni tro det, äfven den ej sällan mefitiskt ångande Torggatan innesluter en dylik liten oas. Ni tror det ej, välan, spatsera då tvärtigenom Simens gamla välkända lokal och bege er in på den fordom så skräpiga gården, och ni skall få se — ja, gå dit sjelf och ni får se hvad vännen Mattis med den skicklige konstgartnern Langes tillhjelp Aar IVOQkafs Acgtadlamma