skall ej vidare upptaga den med att förneka sanningen. Saken är den, mylord, att jag alltid har varit en trägen kyrkogångare (skratt) och jag fick afsmak för det sätt hvarpå presterna utförde sin liturgi och med deras tomma predikningar som ej tränga till menniskornas hjertan. Fåfängan hviskade till mig: Du skulle göra det bättre-. Jag sökte adjunktsplatsen vid S:t Peters församling och fick den. Jag gaf i allmänhet tillfredställande prof på min förmåga. Ja, mylord, jag förenade deona unga dame med en person vid namn Frederick Coventry. Men jag hade ej förr gjort det än jag började inse att en prest är någonting mera än en uppläsare af böner och predikningar. Jag greps af samvetsqval. Min ånger, en gång väckt, var uppriktig. Jag drog mig ifrån det heliga kall jag usurperat — mycket lättsinnigt det medger jag men, himlen vare dertill mitt vittne, utan brottsliga afsigter. Domaren till Grace: Har ni sett fången vid något annat tillfälle? Grace. Endast en gång till. Han besökte mig efter mitt giftermål. Kort derefter lemnade han staden. Domaren yttrade derefter till Grace i en ton af djupt deltagande: — Det skulle vara orätt gjort att dölja sanningen för er. Ni måste inlemna en petition till parlamenter om detta giftermål genom en särskild akt blir sanktioneradt; det är den oundvikliga gången i ett sådant fall som detta och parlamentet har aldrig vägrat att göra dessa giftermål bindande. Men tilldess torde ni förstå att ni är miss Carden och ej mrs Coventry.