Göteborgsposten – 29 juni 1871, sida 3

IIan vädjade derefter till hennes goda hjerta och talado om sin onkels upphöjda grannlagenhet att ej vilja draga fördel af sin ställning till henne. Till hans öfverraskning rodnade Jael djupt, hennes ansigte fick ett lyckligt uttryck och en tår smög sig upp i ena ögonvrån. — Godt, sade Henry. Spelet är vunnet, ni stannar här. Han sprang tillbaka till mr Raby och yttrade: — Jag har gjort en upptäckt. Hon älskar er, sir. Jag vill aflägga ed derpå. Gå och fria till henne. Raby gick utan dröjsmål till Jael och yttrade: — Jael, Little har utforskat min hemlighet. Jag älskar er högt. Jag är gammal men ej kall. Tror ni att ni skulle bli lycklig såsom min hustru, trots alla unga karlars beundran? — Sir, sade Jael, jag ville ej gifva ert lillfinger för alla unga karlar i kristenheten. Det fanns en tid då jag tänkte litet för mycket på mr Henry, men detta är längesedan förbi. Och alltsedan ni räddade mitt lif och gret öfver mig i detta rum, har ni varit i mitt hufvud och mitt hjerta; men jag ville ej visa det, ty jag hade lofvat mig sjelf att aldrig låta någon man känna mitt hjerta förän han låtit mig känna sitt. Kortligen, detta par syntes kort derefter vandra arm i arm, strålande af lycka. (Forts.)