Göteborgsposten – 28 juni 1871, sida 1

handlande personerna i denna sällsamma scen blefvo som förstenade. Derefter hördes en gallopperande häst, och Ransome, med sitt svarta hår och skägg sladdrande för vinden, syrängde fram och skrek vildt: — Fördämningen har brustit! Fort ner! Fly för era lif! Fly! Han vände och gallepperade uppåt kullen. Cole och hans kamrat sprungo efter honom; men innan de andra tre personerna hunno göra någonting, var brusandet ända inpå dem, Liksom ett berg af snö kom vattnet framrullande med förfärlig våldsamhet, förande med sig stora träd och fragmenter af hus. Det hus som först nåddes af vattenmassan skakades först, och gick derefter i stycken. Aila husen darrade då vattnet omhvärfde dem. Little väntade sig ej att lefva en minut till, men i detta förfärliga ögonblick stod hans kärlek fast. Han ropade till Grace. — Husen måste gå! — trädet! — trädet! — trädet! försök nå trädet! Men Grace, som var så svag vid andra tillfällen, kände i denna rysliga stund en styrka som trotsade döden. — Huru! lefva med honom, utropade hon, då jag kar dö med er! Nu kom en högre våg och vattnet nådde upp till fönstren och spolade bort stegen; i gästa sekund sopades gafveländan af Graces hus bort och genom öppningen rusade