Göteborgsposten – 27 juni 1871, sida 3

Ilvarjehanda. Smittkoppor bland Indianerna. Smittkopporna, som under de semtio är hvilka förflutit sedan denna sjukdom först visade sig som epidemi i trakterna af Missouri, och under vissa perioder härjat bland indianstammarne, uppträdde förlidet år i den stora Srartfots-iusianstammen kring öfra Missourifloden. Cree-indianerna bletvo af missionärer och andra varnade för att företaga de vanliga expeditionerna, in i Svartfots-landet, men varningarne utlyddes ej. Med vårens början, började äfven krigstågen. Ett band af 17 Cree-indianer inträngde i April månad i Svartfots-landet och träffade på ett at fienderna öfvergifvet läger, hvaraf dock ännu ett tält stod qvar. De trängde in för att undersöka detsamma. Detta tält innehöll de döda kropparne af några Svartfot-indianer, och ehuru liken erbjödo en högst vidrig anblick, alldenstuud de voro i ett långt tramskriuet tillstånd af förruttnelse, blefvo de ickedestomindre underkastade den vanliga skalperingen, hvarefter både skalper och kläder bortfördes. Denna handling finge Cree-indianerna dyrt umgälda. Knappt hade de hunnit tillbaka till sitt eget land törrån sjukdomen uppträdde bland dem med förfärande våldsamhet och i sin mest smittosamma torm. Vid denna tid af året — försommaren — samlas vanligtvis dessa indianer i stort antal från olika trakter, och det var mot en af dessa samlingsplatser som det återvändande krigspartiet, ännu bärande Svartfot-indianernas kläder och skalper, riktade sina steg. Nästan omedelbart efter deras ankomst bröt sjukdemen ut i sin mest elakartade form. At de sjutton män som deltagit i ströftäget säges ingen enda ha undgått smittan, och endast två synas ha sluppit itran med lifvet. Sedan sjukdomen en gång blifvit införd i lägret, spred den sig med förfärlig hastighet; massor af män, qvinnor och barn llo offer derför under Juni månad, och såsom en sista räddning bröt stammen upp från lägret och delade sig i mindre partier, som vandrade kring i landet. Derunder måste otaliga medlemmar af stammen lägga sig ner och bjelplöst dö. Det fanns ej bistånd af nägot slag att vänta. Mödrar öfvergafvo sina barn vid vägkanten, flyende till någon plats som de inbillade sig skulle vara säker. Det distrikt som ligger mellan Fort Pitt och Victoria, omkring 140 eng. mil i utsträckning, var måhända skådeplatsen för det största lidandet. I närmaste grannskapet at Fort Pitt slogo Cree-indianerna upp två läger, först i hopp att erhålla medicin, men då sådan ej var att tillgå — ty besalhafvande officern bade snart uttömt sitt ringa förråd — tyckas de ha försökt sprida smittan in i fästningen i tanke att de derigenom skulle bli fria ifrån den sjelfva. De döda krupparne lades obegrafda nära stockhusen, och ofta sägos indianer i sjukdomens svåraste stadium försöka komma in i husen eller skrapa af en del af sitt utslag mot dörrhandtagen eller fönstren i boningshusen. Endast tre personer inom fästningen blefvo smittade at sjukdomen, och härtill var utan tvifvel anledninsen den att betälhatvaren låtit vaccinera alla dervarande personer. Postverket i London har under förra zret expedierat ej mindre än 940 millioner bref, deraf 7.000 anmälts som bortkomna. Af paketer och recommenderade bref expedierades 3 millioner, af vilka endast 12 ej framkommo till destinationsorten. Jnder åren 1866—70 begingos 193 poststölder och i 73 fall upptäcktes de brottsliga, af hvilka 169 voro nställda i postverkets tjenst.