Göteborgsposten – 27 juni 1871, sida 2

de neråt dalen, ryckande träden upp med rötterna och bortsopande hela klippblock. Vid det förfärande dånet af den framrusande vattenmassan, sporrade Ransome ursinnigt sin häst och varnade så många som kunde höra honom med högljudda, oartikulerade rop; han kunde ej stanna för att tals, och ej heller var det nödvändigt. På högsta höjden af kullen vände han sig för ett ögonblick om och såg bortåt dalen. Han såg en framryckande hvit massa närma sig den stora qvarnen: den hann fram, omsvepte den och lemnade endast taket synligt, omgifvet af hvitt skum. I nästa ögonblick såg han qvarnen tydligt flytta sig, derefter försvinna och ej lemna ett spår efter sig. Allt närmare kom den hvita massan med brus och dån. Ransome uppgaf ett rop af fasa och gallopperade ursinnigt framåt för att rädda så många menniskolif han kunde. Vid hvarje hus som han passerade framropade han sina varningar, men höll aldrig in tyglarne. Dalen blef allt vidare och han hoppades ats vattenmassan skulle sprida sig och förlora något af sin förfärande kraft. Med detta hopp gallopperade han vidare och nådde Pomabryggan. En karl stod der och stirrade vildt uppåt dalen. Han skrek till mannen: — Fördämningen har brustit. Varna byn — spring till Hillsborough. (Forts.)