Göteborgsposten – 26 juni 1871, sida 2

ställningen. Man hade den ordinarie budgeten, den extraordinarie budgeten och den departementala budgeten. Under kejsardömets tvenne sista år tycktes inkomsterna sålunda vid första ögonkastet lotya ett öfverskott, medan det i sjelfva verket fanns ett desicit. Detta var den fiktion, till hvilken kejsardämet tog sin tillflykt och bvarpå vi tör vår del aldrig skola inlåta oss (bifall). Åfven under en kraftigare kontroll i afseende på finanserna från kammarens sida bestod fiktionen, ehuru i mindre grad. Sådan var ställningen i trots af alla våra varningar, som gingo tillbaka till 13866, då vi uppmanade regeringen att uttala sig för Österrike, hvilket skulle ha förebygt kriget och rubbandet af Europas jJemvigt. Men man offrade det bestående, som var för oss betryggande, för att befrämja äregiriga planer, som hemlighöllos, och lemnade preussarne fria händer; det var ett fel, för hvilket vi måst grymt :ota, och Europa, som gjort sig lustigt på vår bekostnad, känner nu sjelft i en förfåärande grad verkningarne häraf (rörelse). Man insåg snart, hvilket ofantligt fel man begått och skröt öfver att vilja återupprätta det. Det var då som jag yttrade, att det icke fanns flera fel att begå, och ville jag dermed säga, att hvarje fel, som man hädanefter begick, skulle medföra de olyckligaste följder. Efter Sadowa kunde man dock begå ett ännu allvarsammare fel, neml. med att vilja afhjelpa Sadowafelet, utan att vara redo dertill i politiskt och militäriskt hänseende. Då den hohenzollernska episoden inträffade. voro hvarken politiken eller armön förberedda. Budgeten betalar nu det år 1870 begångna felet. Österrike hade uttryckligen genom Beust och Andrassy, och det är statsmän på hvilkas ord man med säkerhet Ivan lita, förklarat att det ej kunde komma oss till hjelp. Jag påminte om, att krigsministeriet icke var i ordning, jag varnade regeringen, men förgäfves. Jag var så lifligt genomträngd af, hvad mina pligter mot taderneslandet föreskrefvo mig, att jag icke drog i betänkande att taga ett indirekt steg hos kejsaren. Jag lät honom rent ut veta, all man förde lionom bakom ljuset, att han befann sig i en illusion och att Frawtrike icke var rustadt. Men alla rycktes med, och krankrike rycktes med af sina styresmän. Vi rycktes med, och Frankrike skall homma att böta härför med 8 milliarder, ja, ännu mera; men jag hoppas, att det i en framtid, som jag icke kan bestämdt angifva, ännu en gång vill lägga hela sin kraft och sin odödliga storhet i dagen (bifall). — Thiers angaf derpå närmare de summor, som kriget kostat alltifrån början intills detta ögonblick. Skulle man gjort rätt i att upphöra med kriget efter Sådan? Man bör ej glömma, hvad vi voro skyldiga vår ära, och var det icke rätt att, så länge vi änuu hade en hjelpkälla qvar, patriotiskt fortsätta kriget mot främlingarne? Beslutet att försvara Paris var stort och vackert, det kan ej förnekas, och om än upproret sedan kastat sina blodiga skuggor ötver staden, får man likväl icke förbise, att Paris motstånd var ett stort skådespel, som gafs för verlden, för att värna om Frankrikes ära. Om man stannat kriget en månad eller två efter påbörjandet af Paris belägring, skulle man dock äfven ha gjort ett starkt intryck på Europa, som ej ansåg parisarne vara i stånd till ett så kraftigt motstånd. Försvaret visade, att man gjort sig oriktiga föreställningar om Paris, och vi få derför icke beklaga oss öfver, hvad hufvudstadens belägring kostat oss. Felet var, att man vid Loire dref kriget till det yttersta. Om man i tid upphört med denna kamp, skulle krigsutgifterna endast uppgått till 1300 å 1400 mill. fres, och ersättningen till Preussen skulle varit mindre; jag tror, att den icke skulle ha öfverstigit 21 milliarder, och vi skulle sålunda sluppit ifrån med hälften af hvad vi nu måste betala. Genom alt förlänga motståndet, sedan ställningen blifvit hopplös, ökade man utgifterna till kriget med 14 milhard och ersättningen till Preussen med 24 milliarder. På ena sidan kostar kriget oss sålunda 3 milliarder, på den andra 5 milliarder. Detta är sanningen, och landet måste känna henne. Nu har Jag nämnt felet. Det var i början ursäktligt, för så vidt som det endast afsåg landets försvar; men det upphörde att vara så, då partilidelser blandade sig i den patriotiska hänförelsen. Sannt är dock, att de, som begingo det första felet, äfven aro skulden till det andra, och general Trochu har rätt, då han säger, att alla våra olyckor kunna ledas tillbaka ti den sorgliga krigsförklaringen (bifall). Lå nu undersöka budgeterna för 1870 och 1871, för att göra oss reda för ställningen. Budgeten tör 1870 omfattar ett halft år af kriget. Man bade på den ordinarie budgeten uppfört tillgångar till ett belopp af 1830 mill.; kriget har erfordrat en 1500 mill., hvarigenom hela utgiftssumman utgjorde mill. De verkliga tillgångarne voro c:a 2700, och bristen för 1870 utgjorde således ungefår 630 mill. Efter 1871 års budget skulle fredsutgifterna vara 1771 mill. Genom de i Januari och senare inträdda utgifterna i förening med nedsättningen i inkomster skall för 1871 uppstå en brist af c:a 1000 mill., och bristen för båda åren kan således anslås till c:a 1630 mill. Besparingar skola bli införda äfven ilönerna, hvilka skola minskas med 5 mill.; men statens intesse kräfver, att dess tjenstemän aflönas på ett anständigt sätt. Sådan är i korthet vår ställning. Frankrikes bark bar lånat oss 1330 mill., och den har ej skadat sina egna intressen genom att komma landet till hjelp. Den har inlagt stor ära och bragt det derhän, att franska banknoten står pari med guld ötver hela verlden, ja, på några ställen betalas uden tillochmed ett par centimer högre. Med det hos Frankrikes bank gjorda lånet stå vi således blott int:ör en underbalans om 300 mill., hvilka bli öfverflyttade på den sväfvande skulden. Denna uppgår 1. n. till 651 mill, den lägsta ståndpunkt, hvarpå den befunnit sig sedan 30 år. Om vi icke måste betala ersättningen till Tyskland, så skulle vi besinna oss i en gynsam ställning. Emellertid ha vi nu det åliggandet, och huru smärtsamt det än är att betala den, så skola vi likväl göra det med den punktlighet, hvarmed Frankrike uppfyller sina förbindelser. Frankrike betalar med lätthet, hvad det skall betala, om det än icke förhastar sig alltför mycket udermed. Hvarje tysk, som drager bort, minskar våra utgifter, och vi hoppas att occupationen skall högligen minskas, om den än icke upphör alldeles. Vi måste äfven sätta oss i stånd att bestrida utgifterna till hären, och vi böra göra allt, hvad i vår förmåga står för denna armå, som ej allenast återupprättat ordningen i Frankrike, utan nu äfven höjer oss åter i hela verldens ögon (bifall). Till de öfriga utgifter, som tynga på oss, böra räknas de summor, som skola erfordras, för att Paris ej längre må ha utseende af en ruin. Detta är en fråga, som rör nationens värdighet, och j skolen taga henne under öfvervägande. Här är dessutom icke tal om några lyxutgifter. Jag vill nu anföra de hjelpkällor, på hvilka vi kunna räkna. Jag har redan sagt, att banken lånat oss 1350 mill; den skall kunna hjelpa oss med ytterligare 200 mill. Af ersättuingen till Tyskland ha vi redan betalt 125 mill., och dertill komma 325 mill. såsom ersättning sör Ostbanan. Från lånet skall således afdragas 450 mill. I förenihg med 200 mill. från banken ha vi således 650 mill. disponibla till oförutsedda utgifter, isynnarhat sin då utmiftar cnm 2— Om 088