hr Lange, svarade han att de voro så många att det vore svärt att nämna dem alla. Sedan han emellertid blifvit uppmanad att nämna något bestämdt namn, åberepade han ett par handelsfirmor som t. f. polismästaren ansåg icke voro antagliga och trodde att den enda firma som möjligen ville rekommendera Betzen vore firman 4. L. Stålbom C:o. Den vidare ransakningen uppsköts till d. 29 d:s, till hvilken dag Betzen ålades liqvidera hr Lange, vid påföljd att målet annars remitterades till rådhusrätten. Rånet i Gamlestaden. 1 går företogs förhör i poliskammaren med timmermannen Emanuel Olsson, boende i Landalabergen, hvilken i Tisdags afton å landeriet Lafins egor öfverföll och derefter rånade hemmansegarengJohannes Nilsson, från Rossared i Skepplanda socken, på hans plånbok, innehållande omkr. 130 rdr. Rörande förloppet härvid berättade Nilsson, hvilken var mycket illa tilltygad i ansigtet efter den honom öfvergångna misshandeln, att han och hans svåger hemmansegaren Andreas Svensson tidigt på Tisdagsmorgonen sammanträffat med Emanuel Olsson, hvilken ingen utaf dem kände. Olsson hade emellertid sedan varit tillsammans med dem hela dagen och hade de varit inne på åtskilliga värdshus der de ömsom bjudit hvarandra på bränvin. Nilsson hade vid ett par tillfällen tagit upp sin plånbok i Olssons närvaro, då denne sett att han innehaft en större penningesumma. Vid S-tiden på aftonen hade de begifvit sig från staden åkande å Andreas Svenssons kärra och hade Olsson medföljt utan att någon bedt honom derom. Komna till s. k. Klinten i Gamlestaden hade de gått in på ett värdshus, hvarefter Svensson kört vidare samt Nilsson och Olsson gått ett stycke efter, vägen framåt. Kort derefter fick Nilsson ett slag i pannan af Olsson, antagligen af en sten, hvarföre Nilsson sprang ner i en rågåker, men efterföljdes af Olsson som gaf honom slag på slag i ansigtet, nedkastade honom i en lergrop samt fråntog honom plånboken med penningarne, hvarefter han skyndade bort, äfven medtagande Nilssons mössa. Till allt detta nekade Olsson, som är straffad för snatteri och tilltalad för stöld, på det fräckaste sätt, påstående att ban för 3 år sedan härstädes varit i samma arbetslag som Nilsson, eburu denne på 6 års tid icke arbetat här i staden. Han hade blifvit bjuden på åkning och hade icke slagit Nilsson förr än denne först bitit honom i fingret. Nilssons mössa hade han tagit af misstag, men någon plånbok med penningar hade han icke ens sett. På tillfrågan hvarför han sprungit bort så fort, svarade han att de personer som kommo till stället hotade att slå ibjäl honom. Natten till i Måndags hade Olsson uppehållit sig hos qvinnspersonen Augusta Pettersson, boende å Lilla berget, och hade, då han om morgonen gick sin väg, medtagit en henne tillhörig, i en byrålåda förvarad portmonnä, innehållande 2 rdr 50 öre samt 4 st. pantsedlar. Portmonnän hade han enl. Nilssons uppgift sålt för 50 öre till svågern Svensson. Af de stulna pantsedlarne innehade Olsson 3 st. då han häktades. Äfven för denna stöld nekade Olsson, påstående att han köpt pantsedlarne af en obekant person för 75 öre och kunde icke erinra sig att han sålt någon portmonnä till Svensson. Torparne Johan Pehrsson och Ludvig Mårtensson hade sett Olsson komma springande å landsvägen invid Lerje, efterföljd at ätskilliga personer, hvarför de anade oråd och eftersatte rymmaren, hvilken de äfven lyckades gripa vid Lerje värdshus. Ingen af de personer som förföljde Olsson hade hotat att slå ibjäl honom. Då Olsson greps innehade han Nilssons mössa, men hade deremot bortkastat plånboken med penningarne. Arbetskarlen Johan Börjesson hade utmed landsvägen i närheten at s. k. Sandgropen upphittat 10 rdr som Olsson antagligen kastat ifrån sig under flykten, men några flera af de stulna penningarne hade märkvärdigt nog icke kunnat återfinnas. För vidare upplysningars inhemtande uppsköts ransakningen till d. 27 d:s och blef Olsson i afbidan derpå införpassad till cellfängelset.