Göteborgsposten – 22 juni 1871, sida 2

1 Paris och dess förstäder pågå alltjemt talrika arresteringar. För att leda polisen på villospår, ha flera af Kommunens ledare utspridt rykten om att de fallit på barrikaderna eller skjutits genom exekution, eller anländt till utlandet, Schweiz, Belgien eller England. Men polisen har ej låtit narra sig, utan sängar än den ene, än den andre. Så har äfven La Cecilia blifvit tagen. Man har arresterat nästan alla de soldater vid det 88:de linieregementet, som d. 18 Mars lyste kolfvarne i vädret, d. v. s. möjliggjorde den kommunistiska revolutionen. De skola bli dömda samtidigt med den omensklige sergeanten Verdaguer vid samma regemente, hvilken kommenderade fyr!, då generalerna Clment Thomas och Lecomte mördades. Man har pu fått visshet om, att den bekante arbetaren Assi är tysk och född i Bremen. I ett litet hus vid Place S:t Pierre i Montmartre har man nyligen funnit mycket vigtiga papper, bland dem en plan öfver Paris under jorden, med angifvande af de minor och torpedos, som Kommunen anbragt. I 13:de arrondissementet är lugnet icke fullt återställdt. Ännu häromdagen träffades ett par poliskonstaplar af kulor. Man hörde intet skott och tror derför att väderbössor begagnades. En artillerist har i lägret å Börsplatsen träffats af en kula i handen. Bland de häktade befinna sig 5 fruntimmer i zouavdrägt. Alexander Dumas d. y. befinner sig i Versailles, der han på uppmaning at officiela personer är sysselsatt med att skrifva Kommunens Historiak — en bok som helt säkert skall komma att vinna den största utbredning. Dumas är numera en af dem, som skrifva den mest fulländade fransyskan, och han skyr ej att säga sanningen, der han finner henne. En bland kommunens mera framstående medlemmar var ÄInternationalees agent Vesinier, hvars biografi vi häromdagen meddelade. Såsom ett bevis på, hvilka äsigter han och naturligtvis äfven en stor del af hans kolleger hyste, må meddelas följande ur ett af honom år 1869 i London hållet tal, hvilket är betecknande i många hänseenden: För att vi skola kunna nå vårt mål, arbetare, är det icke tillräckligt, att vi i endrägt sluta oss tillsammans mot den gemensamme fienden, vi måste draga ut i kampen med upphöjd panna och mod i hjertat. Vi måste segra eller dö. Dertill fordras, att vi djerft förneka Gud, Familjen och Fäderneslandet (rörelse). Vi måste befria våra barn från presternas, konungarnes och nationalitetens förslöande herravälde (bifallsrop). Att förneka Gud, det vill säga att högt och ljudeligt förkunna, det menniskan sjelf är den enua och sanna herren ötver sitt öde. Det är att slå ibjäl presten och religionen. Genom förnekandet af gudomen visar menniskan sig i hela sin kraft och frihet (starka bifallsrop). Hvad familjen angår, så förkasta vi den med hela vår energi; dess undergång är ett vilkor för, att menniskoslägtet, i hvars namn vi tala, må kunna bli befriadt. Det är familjen, vi ha att tacka för qvinnans slafveri och själens tillintetgörande hos barndomen. Barnet tillhör samhället, icke sina föraldrar; det tillhör samvetet att undervisa det, uppfostra det och göra det till borgare. Hvad föraldrarne angå, så ha de ingen annan pligt, än att bringa barn till verlden. Genom att förneka familjen utdrifva vi qvinnan ur det slafveri, hvari presterna och en rutten civilisation bragt henne (våldsamma bisallsrop). Hvad sfaderneslandet angår, så förneka vi det, derför jatt vi icke tillåta, att man skall kunna låta men