Göteborgsposten – 22 juni 1871, sida 2

— IIan har stört hennes lugn. Det är den gamla historien: han sade henne att han fört ett vildt och lättsinnigt lif, allt emedan han ej träffat på en qvinna som han verkligen kunde älska och högakta; derefter tiggde och bönföll han och sade att hans öde berodde på heune. — Men hon lät ej narra sig af sådant sladder; hvarföre kan hon då ej komma och taga emot sällskapets lyckönskningar öfver att hov sluppit ifrån honom? — Emedan hon är alltför finkänslig, och dessutom kanhända derföre att hon ej kan underlåta att göra jemförelser mellan mr Richard Rabys värma och andras kalla likgiltighet och otacksamhet. Den sista meningen yttrade mrs Little med en blick på sin son. — Åh, sade Henry rodnande, om hennes känslor äro sådana, skall hon antaga hans anbud nästa gång. — Nästa gång! upprepade Raby. Det blir ingen nästa gång. Jag har låtit den lättingen få fritt spel, alldeles emot mitt bättre omdöme. Nu har han fålt sitt svar, och jag vill ej att flickan skall plågas af honom vidare. Jag litar i den saken på dig, Edith. Mrs Little lofvade honom att Dick och Jael ej vidare skulle träffas, åtminstone på Raby Hall. Denna afton förde hon sin son afsides och gjorde en allvarlig vädjan till hans hjerta. — Så står det till med hennes ovilja mot dig, Henry. Du bad henne tillbakavisa Richard Raby, och hon har tillbakavisat honom. Ovilja! Den sårade stoltheten hos en älskvärd god flicka, som känner sitt värde, ehuru hon är