Göteborgsposten – 21 juni 1871, sida 1

IIenry Little sänkto hufvudet. — Detta är dåliga nyheter, stammade han. Jag sade er anledningen till att jag ej tog afsked af or på annat sätt än skriftligen: det var af ren omtänksamhet för er skull. Jag har bedt er om förlåtelse derför. Jag trodde att ni var en engel; men jag ser att ni endast är en qvinna: ni tycker tiden vara inne att gifva hugg åt en man då han är olycklig. Nåvöl, jag har ingenting annat att göra än underkasta mig. Farväl. Stanna ett ögonblick och låt mig taga er hand, det skall ni ej vägra mig. Hon bevärdigade honom ej med ett ord; han tog hennes hand och höll den fust. — Detta är den hand och den arm som hjelpte mig i mitt arbete; detta är den hand och den arm som betvingade en skurk och räddade mitt lif; detta är den hand och den arm som räddade min Grace från fängelse och offentlig vanära. Jag måste kyssa dem båda, om de också skulle slå mig till golfvet derför. Se så — farväl, dyra Jael, farväl! Det förekommer mig som om jag nu lemnade det sista stöd jag har att hålla mig vid i min olycka. Han höll hennes hand tills en varm tår föll derpå. Detta bevekte henne; den hand, hvilken han hade att tacka för så mycket, tryckte hans och höll honom qvar. — Stanna. Jag har sagt er mina tankar, men jag skall handla såsom jag fordom skulle ha handlat. Jag är ej stolt öfver den harm jag känner mot er, tro ej det. Se så, låtom oss ej tala om kvad som ej kan hjelpas, utan säg mig hvad jag kan göra för er. Little kände sig något förödmjukad öfver ett bistånd