Göteborgsposten – 21 juni 1871, sida 1

som erbjöds honom på sådana vilkor. Han dolde ej sin förödmjukelse. — Nåväl, sade han, tiggare få ej ha något val. Naturligtvis ville jag att ni skulle säga mig hvar jag sannolikast skulle träffa henne? — Jag vet ej. — Men ni lemnade Hillsborough med henne? — Ja och for till York. Men der lemnade jag henne, och hon sade mig att hon skulle resa hundratals mil från York. Jag vet ej hvar hon är. Little suckade. — Hon kunde ej anförtro sig ens åt er. — Ju färre man anförtror en hemlighet, desto bättre. — Skall hon aldrig återvända? Skall hon öfvergifva sin far lika väl som mig? Bestämde hon ingen tid? Gat hon er ej någon vink? — Nej, ej så vidt jag minnes. Hon sade att det berodde på er. — På mig? — Ja. Här var en ny gåta. Det uppstod en paus i samtalet. Slutligen yttrade Jael: — Hon skref ett bref till er innan hon reste; sade hon ingenting i det? Har ni fått brefvet? — Om jag fått det? Det sista bref hon skrifvit till mig! Tror ni att det någonsin lemnar mig, natt eller dag? (Forts.)