Göteborgsposten – 20 juni 1871, sida 2

delserna d. 4 Sept. endast voro den nödvändiga följden at våra förra nederlag. Det är icke d. 4 Sept. som bör tadlas, fördömas, utan dagen för krigsförklaringen, hvilken beslöts i högfärd och utfärdades utan förberedelser och utan bundsförvandter. Louis Blanc besteg, då Trochu slutat, talarestolen och protesterade energiskt mot beskyllningen, att han under belägringen medverkat till att bringa regeringen i förvirring. Han underrättade församlingen om, att han på morgonen d. 31 Okt. sökt att afhålla resningens ledare från utförandet af deras planer, i det han sade dem, att de skulle visa sig såsom dåliga medborgare, ifall de framhärdade. Trochu genmälte, att han icke ville påstå, det hr Blanc samverkat med dessa dårar, men att han skapat svårigheter för regeringen, genom att utsprida falska föreställningar om hufvudstadens försvar. General Chanzy höll ett tal, i hvilket han berömde regeringen i Bordeaux, men sade, att hon begick ett fel, då hon öfvertog ledningen af de militära operationerna, ty man måste vara militär för att kunna leda militära rörelser. Ian uttryckte sin ledsnad öfver, att man icke gjort rättvisa åt armderna i provinserna. Vid det sammanträde, som hölls inom nationalförsamlingen d. 15 d:s, yttrade general Trochu, då protokollet öfver det föregående sammanträdet upplästes, att de personer, hvilka han under den första belägringen låtit häkta såsom preussiska agenter, hade sedan återuppträdt på skådeplatsen såsom pariserupprorets militära ledare. Han omnämnde särskilt Dombrowski såsom tillhörande denna kategori. Han tillade, att han ansåg upproret vara en fortsättning af kriget med utländningen, fastän under en annan form. Han sade sig derjemte hafva mycket förvånats öfver, att furst Bismarck, som tvenne olika gåager offentligen omnämnt Kommunen, icke yttrat sig öfver densamma med den förfäran, som den ingifvar hela verlden, utan tvärtom tilldelat den åtminstone ett grand af förnuftighet. Vi afhålla oss tillvidare ifrån alla kommentarier. Trochu är en man, eom talar endast ur djupet af en fullständig öfvertygelse, och det är en grav beskyllning han framkastar, då ban, eburu på ett beslöjadt sätt, antyder, att enl. hans förmenande furst Bismarck haft sina fingrar med i såväl upproret d. 31 Okt. som den kommunistiska revolutionen i Mars. Tiden skall komma att uppdaga mycket, och historien om händelserna 1870—71 skall upptaga en af de mest spännande och dramatiska sidorna i mensklighetens annaler. ————— 2 —