Från Utlandet. Vi återgifva här något mora detaljorac de af general Trochu inom nationalförsamlin gon i Versailles lemnade upplysningarne an gående den tid af Paris belägring, då han va guvernör i den franska hufvudstaden. Dess: upplysningar utgöra den senare delen af han tal, hvilket upprog tvenne dagar af församlin gens förhandlingar. De äro af det största in tresse och skola bli vigtiga bidrag till vå tids historia: Trochu sade, att den uppgjorda planen för försvaret af Paris bestod deri, att armen skull: bana sig väg ut ur Paris öfver Chatou och upp. rätta medelpunkten för sina operationer i Rouen Denna ide förskref sig från general Ducrot. Han telegraferade d. 25 Oktober till Gambetta: Mo. derna armåer kunna icke improviseras; våra trupper kunna icke angripa fienden på öppna fältet; vi måste försvara sådana öppna städer som Chateaudun. Tal. förklarade, att han aldrig uppmanat Loirearmen att skynda Paris till undsättning, ty han ansäg den icke vara derför tillräckligt i ordning. Det fanns äfvenledes en plan om att åter proviantera Paris medelst en slottilj, som skulle bana sig väg från; Rouen. Tal. beklagade, att Gambetta aldrig tagit denna plan i betraktande. Trochu telegraferade till Gambetta d. 10 Nov., att han skulle uppträda i den riktning, hvarom öfverenskommelse förut tråsfats, mellan d. 15:de och 18:de. Segren vid Coulmiers verkade en sförandring i dessa planer. Tal. prisade Gambettas brinnande fosterlandskärlek, men förebrådde honom, att han satt landets intressen under ett partis, och sade: IIr Gambetta arbetade nader den olyckliga villtarelsen, att blotta massorna skulle kunna bekämpa stående armeer. Detta var ej ens Jörhallandet under republiken. Efter segren vid Coulmiers sordrade den allmänna meningen, att ett utsall skulle göras för att åstadkomma en förening med Loirearmn. Gambetta tillsände mig en uppmaning härom: det var en uppenbar dårskap, men under de dåvarande omständigheterna ansågs det för en nödvändighet att villfara denna tanke, och detta kom oss att afstå från tanken på ett utfall mot Rouen, hvilket vi just stodo i begrepp att uttöra, och att i stället rikta alla våra ansträngningar mot fiendens! kanoner i riktningen af Märnefloden. Tal. prisade härpå generalJDucrots tapperhet, hvilket med lifligt bifall upptogs af församlingen. Han erinrade om de generaler, som stupade i stri derna från d. 30 Nov. till d. 2 Dec, och egnade ven en gärd af beröm åt generalerna Chanzyis, Faidherbees och Bourbakiis ansträ gningar, hvilka med sina improviserade armåer gjorde allt, hvad som stod i menniskomakt. Ilan beklagade att tyskarne aldrig mötte honom med annat än sitt artilleri; han trodde, att om han kunnat komma i beröring med det tyska infanteriet, så skulle detta senare ha blifvit slaget. Det var för att tvinga preussarne att framföra sitt infanteri, som han försökte striden d. 21 Dec, men fienden fortfor med att endast använda sitt artilleri, och den utomordentliga kölden gjorde att man måste stanna operationerna. Tal. förklarade, all preussarne, i strid mot bruket i civiliserade länder, börjat bombardera Paris, utan art på förhand derom underrätta, ochjalt de förnämligast riktade sin eld mot sjukhus och asyler. Ifrig efter att göra ännu en yttersta ansträngning, gaf han åter bataljen d. 19 Jan. Han prisade högt det mod, som vid detta tillrälle utvecklats af pationalgardisterna, men den orela, som rådde ibland dem, var en källa till stor ara, och tal. sade sig tro, att hälften at de franska oldater, som dödades och sårades d. 19 Jan., föll ör nationalgardisternas egen eld. Detta var anledlingen, hvarför han tvekade så lär e, innan han beslöt sig för att taga dem med ut i fult. Tal. öfvergick derpå till redogörelse för skälen, warför han slutligen afgick från sin befattning. Indra medlemmar af regeringen hade sökt att få n annan militärbefälhafvare tillsatt, och mairerna i earis hade uppmanat honom att begära afsked. Hans tällning hade blitvit odräglig, men han ville icke fgå, emedan han ansåg detta skola vara en handng af feghet. Han drog sig först tillbaka, då han flägsnades af regeringen. Han betonade de svårigeter, i hvilka en regering i Paris befinner sig, då ätten saknar styrkaus helgd. IIan böll tyskarne i chack i 43) månader, men han måste kämpa utan apen mot en beväpnad demagogi och lyckades undika en konflikt, hvartill furst Bismarck upphetsade. Tal. sade, att den andra belägringen; af Paris rklarade och rättfärdigade franska regeringens hålling under den första. Han örvergick derefter till t lemna detaljer om nationalgardets bildning, bland vilket funnos 25,000 lössläppta fångar och 6000 ultraxolutionara. De dåliga passionerna voro derför i inoriteten, men bristen på disciplin, arbetslösheten ch fyllerilastens utbredning spred demoralisationen da. Nationalgardisternas fåfänga underblastes dermte genom de utomordentliga loford, som slösades :dem. I hafven sett, yttrade han, Victor Hus kepi, som symboliserade denna sakernas stallng. (Louis Blanc afbröt tal., hvartill denne svade: Under belägringen försatte hr Louis Blanc vernören öfver Paris i samma svåra belägenhet, m fången inför en domstol.) I afseende på upprorsförsöket d. 31 Olt, sade ochu, att alla insurgenterna voro beväpnade med mingtonsgerär. Ditlllls hade det icke funnits såna vapen i Paris, och han kunde icke säga, hvariin de kommit. Tal. utvecklade, hvaraf det kom att upprorscheferna icke blefvo arresterade, i t han sade, att regeringen icke egde den styrka, n var nödig för att stå fast vid sin rätt. Han stod, att de extrema demagogerna lödo ett lystgsord utifrån. De voro instruerade i att proklara elt krig a outrance, men att försigtigt undvika ussarne. Derför följde general Clemellt Thomas n på så nära håll och afslöjade deras planer; de nnades genom att mörda honom. Till sist sade kcral Trochu: Dä vi efterforska orsakerna till a militära olyckor, måste vi ihägkomma att hän.