Göteborgsposten – 17 juni 1871, sida 1

Mo 1IVCI, OM Dade den 10rr: och den senare förändringen gjordes. Ama zonen kunde då lämpligen förflyttas ettder: till planen framför hufvudingången vid Gaml. Allån eller till Precis samma ställe, der man efter hvad det försports, ämnat anlägga der mycket omtalade fontänen. Det torde nemli gen svårligen kunna bestridas att en vid: lämpligare plats för en dylik prydnad vor den midtemot belägna stora gräsplanen, de vackraste parti, som den vackra parken eger Man ihågkomme endast, att en trädgårdspryd nad af detta slag framför allt behöfver er passande bakgrund för att behörigen kunne framstå. Nu frågas: kan man väl tänka sig en vackrare bakgrund än den, som bildas a den amfiteatraliskt uppstigande kullen med sina rika grupper af buskväxter, späda löfträd och blomsterrabatter och der bakom en täl vägg af resliga träd, skiftande i de mest olika nyanser af grönt, från det ljusaste, nästan gula, till det mörkaste, nästan blå. Man jemföre denna bakgrund med den, som den nu utprickade platsen erbjuder och afgöre sedan opartiskt, hvilkendera som i naturskönhet öfverträffar den andra! Om vi i denna fråga tala varmt och drista oss till att begära at föreningens styrelse upprifvandet af ett redan fattadt beslut, så sker detta ej af något småsinnadt klanderbegär utan af verklig öfvertygelse — delad af många, många andra — derom att fontänen endast på detta sätt kan bli hvad den är afsedd att blifva, en värdig prydnad för en af de ståtligaste parkanläggningar, vårt land eger. Då styrelsen för öfrigt redan en gång frångått det ursprungliga förslaget: fontänens anbringande framför hufvudingången, torde det ej kunna anses alltför principvidrigt om äfven förslaget n:r 2, vid närmare öfvervägande, skulle få ge vika för ett tredje, bättre. Våra utvärdshus och mindre badorter ha erhållit en, som det tyckes, farlig konkurrent i det nya badoch värdshusetablissementet å Elfsborgs fästning, Ett besök på stället skall lätt öfvertyga er om, att arrendatorerna förstått att på ett förträtfligt sätt begagna sig af den temligen inskränkta terräng, hvaröfver de haft att förfoga. Utsigten från verandan till den i enkel men prydlig villastil uppförda restaurationsbyggnaden, åt staden, Masthugget, Nya Varfvet ock Långedrag å ena sidan, utåt Winga, Känsö, Böttö och Buskär åt den andra, är storartad och svårligen kan man hitta på en angenämare liten vrå bland bergen att i solnedgången tömma en bägare med några goda vänner eller inmundiga en sexa med tillbehör, än verandan utåt hafvet. Trädgården, på hvilken restaurationsbyggnaden ej i ringaste mån inkräktar, är upputsad och snyggt hållen, servering och uppassning oklanderliga, och baden — ja, derom kunna vi sannerligen ännu ej yttra oss. Servering och uppassning oklanderliga, åh, min herre, hvad säger ni? höra vi någon missnöjd utbrista. Lyckligtvis förstå vi hvad han menar. Första, ja, till och med de första dagarne af det nya etablissementets tillvaro var tillströmningen af gäster så stor, att det ännu i kläderna ej fullkomligt varma värdfolket och deras betjening blefvo helt rådvilla och, för att begagna ett situationen fullkomligt betecknande uttryck, valldeles tappade koncepterna. Det ligger också i det nordiska, eller kanske rättare svenska folklynnet, att vid dylika tillfällen ej vilja efterskänka en hårsmån af sina rättigheter som menniska och gäst utan snarare finna ett visst nöje i att genom uttryck af den största förgrymmelse, såsom t. ex.: Jo, det här är nysgt! — Fy t—n, sådan uppassning. — Mycket vacker börjani— Ilit kommer min själ, min fot aldrig mera! o. 8. v., göra villervallan och förlägenheten ännu större. Om det understundom kan fattas en i grund och botten välvillig och välmenande men alltför färsk värd sprit darrangement bör derföre ej gästerna nödvändigt visa sig blottade på all esprit de cosur. Låtom oss för öfrigt komma öfverens om en sak: att vi svenskar och framför allt, vi göteborgare, allrahelst skulle vilja ba hvar sin betjent bakom stolen och att vi mera än andra värdshusfreqventerande individer äro böjda för att med Ludvig XIV utropa: Hvad behagas? Jag tror verkligen man låter mig vänta! Ty noga räknadt äro vi allt ena sannskyldiga kommunister invärtes allesammans. Egentligen vill ingen låta ee sig öfver axeln af den andre, ingen vara sämre än den andre, det är omständigheterna, som göra att den ena menniskan kuschar för den andra. Hos hvar och en af oss lurar fröet till en Rochefort, en Courbet, en Paschal Grousset, en Delescluze. Låtom oss bara väl få klart för oss allesammans att egendom är stöld, att arf är en förolämpning mot den menskliga eganderätten, att Åproletären måste bli segrare och vi skola få se hvilka snygga fiskar, som lura på djupet äfven i våra tystaste vatten. Ja, buru skulle det väl komma att se ut äfven hos oss, utropa vi med Erik Bögh, om de styrande en gång skulle tillåta, nej, befalla att nedbränna hela qvarter, när borgarekriget vore förklaradt, menniskojagten frigifven och mördarne befullmäktigade att skjuta ner en hvar, som ej ville vara deras med. ö brottsling? Varen öfvertygade om, ärade med-lsborgare, att på hvarje ställe på vårt kära i 0 jordklot, der menniskor bo, hvilka härstamma . från de odjur, som vi kalla menniskoätare, der j g. finnas också de i hvilka aaras At: 2: rSS TP ER 2 3 0 2— O0O — 4 — — — — pm m m I JA — — —ÖOO Bm Ö—