Göteborgsposten – 16 juni 1871, sida 1

moda vi hr A. sjelf sålunda hafva uppfattat saken. Hvarken hr Adlersparres tjenstemannabana eller hans rent politiska bana torde härigenom vara afslutad. I förra hänseendet står han ännu qvar såsom kommendör i flottans nya reservstat, och då anledningen för hans öfverflyttande till denna mera passiva afdelning af flottans kårer endast lär hafva legat i hans önskan att föregå den med de nya personalordningarne missnöjda officerskåren med ett exempel af sjelfförsakelse, kan man hoppas att han nu, sedan! anledningen bortfallit, återgår till det fullt aktiva sjömannaskapet. Hvad br A:s rent politiska bana beträffar blir den förmodligen genom det nu tagna steget långt ifrån hejdad. Man har redan eökt framställa honom såsom en martyr för sina sympatier för vlilla slottan — något som mätte kännas underligt för en man hvilken, såsom han, först ådrog sig uppmärksamhet som en den stora flottans lycklige försvarare. När grefve v. Platen för tvenne decennier sedan för första gången beklädde taburetten och då framlade sitt bekanta förslag till våra linieskepps nedhuggning m. m., funno dessa åsigter ingenstädes en varmare och kraftigare vederläggning än i en broschyr, som visade stor talang och som egde hr A. till förf. Att hr Adlersparre sedermera, efter det de Platenska funderingarne blifvit bepansrade, i den grad förändrat mening att han i dessas förverkligande tagit en verksam andel, tadla vi icke; ty vi anse en mans utveckling aldrig böra vara afslutad, leder också denna utveckling till en bestämd förändring af förut hysta åsigter. Men så mycket mindre kunna vi tillerkänna honom den omtalade martyrglorian, som vi ej kunna antaga att några planer till en storflottas nyskapande förefinnas hos regeringen. Den lilla divergensen i åsigter med hänseende till denna sak och hvilken knappt torde kunna kallas principiel, som förefanns mellan honom och regeringen, hade föranledt till hans förflyttning från kommandoexpeditionen till det halfkamerala verket sjöförvaltningen. Något vidare torde ej vara erforderligt. Emellertid kommer utan tvifvel hr Adlersparres opposition att utgöra en ny röd tråd, som ännu sastare knyter honom vid sina valmän — vid dessa valmän, hvilka visade sig vara i besittning af en så märkvärdigt säker elagruta, att de ej tvekade att genast placera den föga kände, vill hufvudstaden anlände nykomlingen på riksförsamlingens främsta plats. Sjeltständighet hos våra embetsmän, liksom hos öfriga medborgare, önska vi alla. Men för vår del kunna vi ej tillmäta sjeltständighetens namn åt någon annan än den, som med blicken ensamt tästad på sanningens stjerna icke låter ögat bländas af strålarne från vare sig konungamaktens nedgående eller folkmaktens i uppgång stadda sol.