Göteborgsposten – 15 juni 1871, sida 2

bon under senare dagarne begått. Från Utlandet. Den sjukdom, hvaraf vi lida. — skrifver en af Frankrikes yppersta journalister, Jean Lemoinne, i den utmärkta tidningen Journal des Deåebats, — har trängt så djupt in i vårt blod, att den till sist blifvit en del af vår kroppsliga konstitution, och vi lefva med den och gå med den, såsom då en menniska lefver och går med ett dödligt ondt, hvars anfall kunna vända tillbaka hvarje dag, hvarje timme. Den kan icke häfvas genom det blod, som bödlarne utgjuta, eller bortfrätas genom den brand, som förtär våra städer. Det är likasom ett raseri, hvilket, efter att i femton till tjugo år ha legat och grott, åter får herraväldet öfver vår olyckliga natur och drifver oss till att rusa på hvarandra. Jag kan tala af erfarenhet. För tre och tjugo år sedan, nästan på samma dag, neml. i Juni månad 1848, var 125 vittne till erkebiskopens af Teo uGUVA. AU0 dA nav D11 oårau pa barrikaden Saint-Antoine, hade man fört honom in i ett mörkt och dystert hus, hvilket han då bebodde på ön S:t Louis; jag befann mig i det rum, der han låg och kämpade med döden, och jag förstod, att han dragit den sista sucken, emedan de båda barmhertighetssystrarne gätvo fritt lopp åt de tårar, som de hittills återhällit. I går, efter tjugotre års förlopp, såg jag återigen liket efter en annan erkebiskop af Paris, hvilken mördats på ett ännu förfärligare sätt, föras öfver de af branden nedsvärtade och af blod betäckta kajerna. Den förste — jag erinrar mig det mycket väl — fördes i procession, omgifven af en ofantlig mängd andliga, och ansigtet var blottadt. I går var det blott ett militäriskt skådespel; man skulle ha trott, att man hade brådt med att begrafva vittnet till så mycket förtärligt. Hvilken märklig ödets skickelse! Ingen af dessa båda olyckliga prester tycktes ämnade för det heroiska eller för ett så tragiskt slut, Båda voro förståndiga män, skapade för regelmessiga tider; de älskade ett lugnt, anspråkslöst lif, och de egnade sig vida mera åt handhafvandet af sitt embete, än åt deltagandet i kyrkans tvister; de hade mera gemensamt med lagstiftare och statsmän, än med apostlar eller inqvisitorer. Massans raseri har aldrig visat på ett bättre sätt, att det är blindt, tanklöst och blottadt på omdömeskraft, än genom de mord som Det har träffat kyrkan och presterskapet i en prest, som var liberal och parlamentarisk och hvilken just af dessa skäl var nästan bannlyst af kyrkan och presterskapet. Det har träffat senaten och hvad man förut kallade de stora statskorporationerna i en domare (Bonjean), som tillhörde den sträfsamma klassen, en man som från intet arbetat sig upp genom ansträngda studier och var ett slags liberal kättare i den samling af hofmän, till hvilken han hörde. Genom dessa afrättningar har gatans hämnd icke allenast visat sig asskyvärd, utan äfven — man upptage ej illa detta ord — fullkomligt vilddjurslik. Det tjenar till intet, att man i dessa tygellösa orgier söker efter en känsla eller tanke, man skall endast finna den vilda och blodtörstiga instinkten och rotdjurets glupskhet. Det är djuret, som rest sig på bakbenen, slagit sönder sin bur och blindt rusar på allt. Man kan tukta det med ett glödande jern; men det blir icke förbättradt. Dessa vilda väsenden ha mördat, bränt och förstört, endast och allenast af drift. Om man tillfrågar dem, hvad de skulle vilja sätta i stället för de ruiner, som de utbredde omkring sig, så veta de det icke sjelfva. De skulle svara: Vi veta ej, hvad vi vilja, vi veta blott, hvad vi icke vilja, och vi vilja icke det som består. Vi ha intet ansvar, det är I, de rika och de bildade, som kunnen läsa och skrifva, men icke lärt oss — det är I, som bären ansvaret för våra själar, om vi för öfrigt ha någon själ. Man behöfver endast vandra igenom våra nedbrända gator och se in i Paris feberheta anlete och blodtör stiga ögon för att deri läsa: Vi måste börja ifrån början! Man kunde se det i Söndags, då hela befolkningen svärmade nyfiken omkring på de stora gatorna, och i går, då den