Göteborgsposten – 15 juni 1871, sida 2

VA VN VA BR I materlelTocah politiskt hänseende. Ur dagens krönika. Borgisrna gå igen! De behöfves i våra dagar ej en Dumas, Sue, Montåpin eller Ponson du Terrail för att äfven den mest blaserade läsare, skall kunna få sitt lystmäte af gräsligheter. Verkligheten upprullar taflor, hvilka till och med komma den uppfinningsrikaste romanförfattares fantasi på skam. Tidningarne träda istället för romanerna och hemskare saker stå nu att läsa öfver än under det betydelsefulla strecket, nedanom hvilket en viss klass tidningeläsare föret förflytta sina ögon och ha sin renaste fröjd och gamman. Mördade och mördande qvinnor, i skockar fusiljerade insurgenter, petroleumssprutande barn, törgiftadt vin och förgiftade cigarrer . . . .! Under det att Paris sålunda dryper af blod, under det att luften der stinker af liklukt sitter den fördrifna kejsaretamiljen i lugn på Chiselhurst och ser tiden an! Ja, värdaste läsare, så tror utan tvifvel ni och vitro så med, men på helt annat sätt låter det i de tyska tidningarne, genom hvilka nu som bäst en historia gör sin rund, till den grad gjord, att man kan häpna öfver huru en tidning, som är mån om sitt anseende, kan vilja på fullt allvar berätta den. Ur ett enskildt bref från Kassel, heter det, meddela vi följande o. s. v. Och historien? Ja, den vänder sig omkring ingen mindre än lilla Lulu, kejsareynglingen, öfver hvars vagga lyckans solsken strålade i all sin glans, men framför hvars framtida bana ödet dragit ett oigenomträngligt täckelse. Det börjar bli gammalt nu att emäda fadern och modern, nej, låtom oss nu börja med sonen, han är ju så gammal, att man väl bör kunna misstänka honom både för det ena och det andra, also, låtom oas göra honom till lönmördare och giftblandare! Och så komponerar man följande historia: Under fångenskapen på Wilhelmshöhe lät kejsare Napoleon trisera sig af en tysk hårartist, Julius Rothstein, en ung, intelligent och med fördelaktigt yttre begåfvad man, född och bosatt i den närbelägna staden Kassel. Då kejsarinnan Eugenie besökte Wilbelmshöhe vågade äfven hon öfverlemna sitt sköna hufvud i den unge tyskens vana händer. Kejsaren fattade slutligen så mycket tycke för honom, att han erbjöd honom inträde i sin tjenst. Rothstein tycktes ej obenägen att ingå på förslaget, men anförde som skäl för en vägran, att han ännu vore i värnepligtsåren och i hvarje ögonblick knndo bli utskrilven till kriget. För den som kunnat reda så många trassliga, politiska härfvor som den fångae kejsaren, var det emellertid en lätt sak att före afresan från Wilhelmshöhe ställa så till att hårfrisören slapp från krigstjensten. De nödvändiga dokumenterna anlände emellertid först elter kejsarens afresa och ej förr än d. 9 sistl. Maj kunde Rothstein begifva sig på väg till Chiselhurst, dit han anlände d. 13 i samma månad. Då han fick företräde hos kejsaren, mostog denne honom på det vänligaste och äfven kejsarinnan hade för honom några välvilliga ord. Men vid deras sida stod en blek, smårt yngling, ur hvars mörka öga blixtrade fram en stråle af dödligt hat och mellan de eammanbitna tänderna ljöd ett oförsonligt: Ah! Cest un prussien! Den unge tysken blef från den dagen utsatt för förolämpningar af alla slag, hvilka tillfogades honom af prinsens uppvaktning. Hvart han gick mötte honom brinnande blickar och stickande ord, bland hvilka naturligtvis epitetet prussien, uttaladt i den mest foraktliga ton, spelade hufvudrollen. Så förgingo några dagar. Rothstein frambar sina klagomål direkte till kejsaren, söm lofvade ställa alli till rätta. Det oaktadt förblef allt vid det gamla och slutligen inträffade katastrofen. D. 16 Maj befann sig Rothstein ensam på sitt rum, då ett skarpladdadt ekott aflossades genom fönstret, utan att dock träffa honom. Förskräckt skyndade han ur rummet, men hunnen till tröskeln dignade han halft ranmäktig ned, angripen af de förfärligaste magplågor. Oh, man har förgifvit mig, stönade den olycklige ynglingen, jag minns det nu .... vattonglaaet, som jag nyss tömde .... det hade en så besynnerlig smak, oh!Man skyndade till hans hjelp och undersökte karaffen, hvarur han fyllt vattenglaset, då det befanus att vattnet deri var uppblandadt med en ansenlig dosis gift. Man gaf honom ett kraftigt verkande motgift och förde bonom till ett af de förnämsta sjukhusen i London, der han ännu ligger under behandling af tre kejserliga läkare, hvilka på kejsare Napoleons uttryckliga befallning dag och natt vaka öfver honom. På Chiselhurst anställes emellertid en nog