Göteborgsposten – 15 juni 1871, sida 2

men ÄEngland är mycket rikt och bar i det hela, för ögonblicket åtminstone, på detta sätt sluppit för ganska godt pris undan. Ryske generalen Fadieyeff har nyligen i S:t Petersburg utgifvit andra delen at sitt arbete om österländska frågan. Slutet af boken handlar om den politik, som förf. anser Ryssland böra iakttaga i följd af den nya maktfördelningen i Europa som blifvit en följd af fransk-tyska kriget, och förf. yttrar dervid följande: — Tiden är inne för Ryssland att handla. Alltsedan Krimkriget ha vi varit passiva, och följden deraf har varit att hvarje stor händelse som inträffat i Europa vändt sig till vår nackdel. 1859 års krig har rest upp en ny motståndare till vår politik i Östern och ökat våra sienders stridskrafter med en kontingent af 200,000 man; det danska kriget har försvagat vår ställning på Östersjön; 1866 års krig har koncentrerat Österrikes uppmärksamhet och krafter kring ämnen, som röra oss ganska nära, och satt upp såsom en reserv bakom Osterrike det förenade Tysklands krigsmakt, ifrigt att skydda de tyska intressena; insurrektionen på Kreta och kollisionen med Grekland ha för många år betryggat Turkiets existens och ingifvit detsamma nytt förtroende. Hela verlden är emot oss och vi kunna ej längre sätta vår förtröstan till händelsernas utveckling för att vi forttarande skola få åtnjuta det inflytande och den trygghet vi hittills ätnjutit. om Ryssland förblir i sitt nuvarande tillstånd af recueillement, torde första allvarsamma förveckling i Östern genast ha till följd obehagligheter i Polen och vid Srarta Hafvet samt äfven i Kaukasus. Om vi antaga att — hvilket är ganska sannolikt — Österrike finner det nödvändigt för bevarandet af sina egna intressen att öfverskrida Savefloden, så blir det början till slutet. England skall genast taga parti för den makt som skyddar Turkiet mot vårt anfall; Preussen skall lemna Österrike garantier, såsom år 1854, Frankrike skall ej vilja skilja sig från de andra makterna då de ha ett sådant mål för ögonen som att för oss afskära vägen till Konstantinopel. Hvad skulle vi göra i sådant fall? Öfvergå Donau och lemna Österrike i vår rygg? Det skulle vara en dårskap. Ånsalla Österrike? Alla chancerna i ett sådant krig skulle vara emot oss. Såsom sakerna nu stå, är Osterrike bättre i stånd att taga offensiven mot oss än vi mot det. Bakom Österrikes stående arme finnes talrika reserver som vi ej ega; de 100,000 polska soldater det erhåller från Galizien skulle sätta det i stånd till att ögonblickligen tända upprorslägan i allag våra polska besittningar och derigenom tvinga vår arme att dela sig. Och hvad skulle resultatet bli? Vårt återtåg till Dniepr, upprättandet af ett oberoende Poler med 1772 års gränsor och en österrikisk erkehertig till regent. Framflyttandet af den österrikiska gränsen till Balkan och en tysk öfverrumpling utefter hela Donau för att slutligen göra Svarta IIafvet till en tysk sjö. Med andra ord, Ryssland skulle bli reduceradt till hvad det var för hundra år sedan. För att förekomma en sådan olycka, anser general Fadieyeff det vara alldeles nödvändigt att ryska hofvet öfvergifver sina tyska böjelser — ty, tillägger han, Tyskland skall ovilkorligen förråda Ryssland slutligen — och med allvar och uppriktighet bemödar sig om att förvärfva de slaviska folkens — polackarne inberäknade — tillgifvenhet. Så länge slaverna förbli delade och följaktligen